Den första besvikelsen som slår en är besvikelsen över att Boyle inte spelar Donna. Surt sa räven. Jag har sjukt svårt för när dem tar en roll som är så cementerad i en viss skådis och bara byter aktör.
Jag förstår att det inte var Lynchs vilja att det blev så, men det är svårt att inte ta det som en direkt förolämpning.
En annan sak jag kan finna lite avtändande är att karaktärerna kastas in lite hastigt utan någon direkt presentation. Alla fick en så, på sitt eget lilla vis, smakfull presentation i serien. Vi lärde känna personerna efterhand och de kom att betyda och stå för något visst var och en på sitt sätt. Här förväntas vi vara kompis med de flesta innan de hunnit med någon särskilt betydelsefull screen-tid. Men Lynch är Lynch. Man kan inte räkna med att förstå allt han vill visa oss.
Kyle Macelackedingdong (nä, jag kan inte stava hans jävla efternamn. Det tog mig 5år att lära mig Schwarzenegger, så det får räcka) är sorgligt under-representerad i filmen. Detta pga hans rädsla för att sättas in i ett fack om han repriserat sin roll som Cooper alltför mycket. Trist kan jag tycka iom att Cooper är en av de mest välspelade och intressanta karaktärerna i hela TP.
Filmen fokuserar på det första mordet, nämligen det på Teresa Banks och sedan även på Lauras 7 sista dagar i livet. Dock är delen med Teresa lite väl flyktig och bjuder inte på något revolutionerande. Tyvärr. Det hade varit intressant att få gå lite mer på djupet där. Med tanke på att speltiden klockar in på 2 timmar så fanns det gott om utrymme kan man tänka. Bland annat den extremt utdragna scenen med Laura och "Donna" dansandes på den räkiga klubben kunde lätt klippts ner till fördel för Teresa utan att filmen hade förlorat varken momentum eller djup.
Men men, man kan inte få allt.
Det vi får istället är ett vackert målat porträtt av den djupt tragiska Laura. En minst sagt störd tonåring på vansinnets brant. Sheryl Lee är strålande som Laura och förmedlar karaktärens ambivalens och fall ner i avgrunden på ett smärtsamt bra sätt.
Huruvida man ska se den före eller efter serien är en smaksak. Själv tycker jag den passar bra som epilog, då den kanske avslöjar lite väl mycket som kan ta bort en del av njutningen från serien. Även om den inte kan mäta sig med serien så är den ändå skönt Twin Peakst och ett definitivt måste för att få en mer komplett bild av hela mysteriet.
Fast att få rätsida på allt kan man ju fetglömma. Själv tycker jag inte det är något negativt. Vissa saker är bäst lämnade till fantasin.
Musiken är turligt nog signerad Angelo Badalamenti även här. De teman han återanvänt är hypnotiserande även här, dock är jag inte lika förtjust i de för filmen komponerade bitarna. Det är inte dåligt, långt ifrån, men lyckas inte binda en lika väl som musiken gjorde i serien.
Som helhet är inte filmen lika stark som serien var och jag, med många andra, är djupt ledsen att inte TP fick åtminstone en säsong till på tv. Men som sagt. Ett bra tillskott för att få en lite större bild. Se den, men lägg hellre tid och engagemang på serien.
Betyg: 3,5/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar