Omen IV: The Awakening

Jag vet inte hur pass mycket sanning det ligger i det (helt ärligt har jag inte orkat kolla upp) men enligt reklamen för Omen boxen så är det här första gången Omen IV släppts på Dvd.

Anledningen för mig är helt okänd. Det kan inte vara för att den var för extrem, för det är den inte. Den är inte särskilt kontroversiell. Ej heller överdrivet blodig. Kan det varit att ingen vinst fanns att hämtas i släppet?
Högst sannolikt.

Den sämsta av alla installationer i Omen-sagan? Ja, förutom remaken som fortfarande håller sin plats som en av de sämsta nyinspelningarna någonsin.

Där finns dock ett par scener som gör det här lilla bortglömda stycket skräckhistoria värt att kolla in.
Speciellt en scen.
En scen så episk så att slutet av Double Team framstår som slentrian.

För att understryka hur mycket jag älskar denna scen så krävs det lite bakgrundshistoria. Nämligen det att jag avskyr hippies. Alla sorter. Deras naiva inställning av en värld i fred där alla håller hand och sjunger tillsammans med deras bristande hygien och oförmåga att göra något annat för att uppnå sin utopi förutom att protestera med lökiga slogans i glada färger på egenhändigt tillverkade miljövänliga kartong-skyltar vänder min mage ut och in. Hatar dem.

Så när det lilla djävulsbarnet i Omen IV sätter en hel new age mässa och dess besökare i brand så rinner det tårar längs min kind. Glädjetårar.
Den lilla snutten gör hela filmen värd besväret och höjer dess betyg från undermåliga 2 till hela 4poäng.

Burn, hippies, burn!

Betyg:2(4)/5