torsdag 29 december 2011
In Space No One Can Eat Ice Cream
Tomten gillar mig. Han lämnade lite sena julklappar till mig idag.
Lake Placid 2
Krokodiler.
Japp.
Uppföljaren till den extremt underhållande Lake Placid är inte riktigt vad föregångaren var. Den har alla delar som den första hade. Och då menar jag ALLA. Allting är i princip återanvänt från den första fast med fler krokodiler och en avsevärt mindre budget.
Det unga kompisgänget är bäst. En självupptagen diva, en kille som tror han är Jack Black, det självupptagna rövhålet (med världens märkligaste hårväxt på bröstet) och så självklart hans jordnära flickvän.
Blanda in ungefär 7 ton dålig CGI och en värdelös sminkavdelning, toppa med ett vattentunt manus, ett par nävar fulla av redigt askassa skådisar, en nypa dåligt skrivna skämt och du har Lake Placid 2.
Jag älskade den!
Betyg: 3,5/5
Japp.
Uppföljaren till den extremt underhållande Lake Placid är inte riktigt vad föregångaren var. Den har alla delar som den första hade. Och då menar jag ALLA. Allting är i princip återanvänt från den första fast med fler krokodiler och en avsevärt mindre budget.
Det unga kompisgänget är bäst. En självupptagen diva, en kille som tror han är Jack Black, det självupptagna rövhålet (med världens märkligaste hårväxt på bröstet) och så självklart hans jordnära flickvän.
Blanda in ungefär 7 ton dålig CGI och en värdelös sminkavdelning, toppa med ett vattentunt manus, ett par nävar fulla av redigt askassa skådisar, en nypa dåligt skrivna skämt och du har Lake Placid 2.
Jag älskade den!
Betyg: 3,5/5
söndag 25 december 2011
Ho Ho Ho!
Filmer att se i juletider? Själv har jag ett gäng favoriter.
1. Sunes Jul (jaja, ingen film)
2. Nightmare Before Chistmas
3. National Lampoons Christmas Vacation
4. Bad Santa
5. Santas Slay
6. Elf
Mumsiga bitar att gotta sig åt under julhelgen.
Merry fucking christmas!
1. Sunes Jul (jaja, ingen film)
2. Nightmare Before Chistmas
3. National Lampoons Christmas Vacation
4. Bad Santa
5. Santas Slay
6. Elf
Mumsiga bitar att gotta sig åt under julhelgen.
Merry fucking christmas!
Childs Play 3
Tredje installationen om mördardockan Chucky. 8 år efter Chucky blivit oskadliggjord i fabriken så bestämmer sig företaget bakom Good Guy dockorna att återuppta produkten. I processen används den manglade mördardockan och Chucky är född på nytt!
"Dont fuck with the Chuck!"
Passande att företagets VD får den första Good Guy dockan ur fabriken. Han får smaka på Chuckys vrede. Som vi alla förstår ger sig Chucky efter sin gamla "polare", Andy, som nu är 16 år gammal och har hamnat i militärskola.
Han lyckas ta sig ut till Andy men blir uppsnappad av en annan kille först vid namn Tyler. Efter insikten att han faktiskt har en ny kropp och skulle kunna välja ett nytt offer. Sagt och gjort så ger han sig efter Tyler istället.
Blod, mord och missförstånd följer.
Håll utkik efter den närmst perverst besatta frisören på skolan. Bästa karaktären i hela filmen.
Helt duglig uppföljare. Men inte lika bra som 2an.
Betyg: 3,7/5
"Dont fuck with the Chuck!"
Passande att företagets VD får den första Good Guy dockan ur fabriken. Han får smaka på Chuckys vrede. Som vi alla förstår ger sig Chucky efter sin gamla "polare", Andy, som nu är 16 år gammal och har hamnat i militärskola.
Han lyckas ta sig ut till Andy men blir uppsnappad av en annan kille först vid namn Tyler. Efter insikten att han faktiskt har en ny kropp och skulle kunna välja ett nytt offer. Sagt och gjort så ger han sig efter Tyler istället.
Blod, mord och missförstånd följer.
Håll utkik efter den närmst perverst besatta frisören på skolan. Bästa karaktären i hela filmen.
Helt duglig uppföljare. Men inte lika bra som 2an.
Betyg: 3,7/5
onsdag 21 december 2011
Squeal Like A Pig!
Förutom Triangle (som ja recenserade igår) fick jag även dessa 2 godingar i lådan. Igår då. 
tisdag 20 december 2011
Triangle
Från regissören av Severance (som jag själv tyckte var awesome) kommer denna rulle. I ärlighetens namn var det allt jag visste om denna innan jag såg den. Så jag såg den med noll intryck. Det är det bästa!
Jess (vårt huvudintresse) sticker ut och seglar med en vän med vänner på den första vännens jakt vid namn Triangle (ahaa!). Plötsligt dör vinden. Helt. Dessutom närmar sig ett demoniskt oväder. Det teoretiska fläsket som förr var kokat är härmed stekt.
Dem kapsejsar mitt ute på havet och nu går mina tankar direkt till: aha! Hajmat!
Men så är inte fallet.
De driver ute till havs, snyftandes på båtens uppvända bog och allt ser hopplöst ut.
En kryssare dyker lägligt upp och de är räddade. Eller? De börjar söka runt på skeppet efter liv men finner ingen. Dock hittar de Jess nycklar som hon hade med sig på båten. Typiskt WTF moment. Saker blir mer och mer fucked up. Dessutom känner Jess igen sig och påstår sig känna igen allt de ser.
Två faller bort och Jess anklagas. The plot thickens.
Helt uppenbart är att någon på båten vill att de dör. Men vem och varför?
Efter ett handgemäng med illdådsmannen så lyckas Jess knuffa denne överbord. Men så ser hon något i vattnet... Skeppet. Skeppet hon var på. Hon ser sig själv och de andra stå på den kapsejsade båten. Spooky! Det är här filmen verkligen kickar igång. Jag kan inte säg mer utan att avslöja för mycket.
Till ytan verkar det bli en ordinär "läskigt skepp med mördare" story. Men den utvecklas snabbt till något mycket mer intressant.
Med sina till synes oändliga tvister blir Triangle något utöver det vanliga.
Det tvistas till höger och vänster och slutet lämnar en med en begäran att få veta mer.
Långt ifrån det bästa eller mest originella jag sett. Men tillräckligt originell för att stå ut ur mängden. De mer nitiska kan säkert hitta logiska luckor både här och där. Jag väljer att nöja mig med tanken av att den var underhållande.
Vill du se en lite annorlunda skräckis med mer hjärna än blod så är detta en given rulle. Bra. Inte bäst. Men väldigt bra.
Betyg: 3,5/5
Jess (vårt huvudintresse) sticker ut och seglar med en vän med vänner på den första vännens jakt vid namn Triangle (ahaa!). Plötsligt dör vinden. Helt. Dessutom närmar sig ett demoniskt oväder. Det teoretiska fläsket som förr var kokat är härmed stekt.
Dem kapsejsar mitt ute på havet och nu går mina tankar direkt till: aha! Hajmat!
Men så är inte fallet.
De driver ute till havs, snyftandes på båtens uppvända bog och allt ser hopplöst ut.
En kryssare dyker lägligt upp och de är räddade. Eller? De börjar söka runt på skeppet efter liv men finner ingen. Dock hittar de Jess nycklar som hon hade med sig på båten. Typiskt WTF moment. Saker blir mer och mer fucked up. Dessutom känner Jess igen sig och påstår sig känna igen allt de ser.
Två faller bort och Jess anklagas. The plot thickens.
Helt uppenbart är att någon på båten vill att de dör. Men vem och varför?
Efter ett handgemäng med illdådsmannen så lyckas Jess knuffa denne överbord. Men så ser hon något i vattnet... Skeppet. Skeppet hon var på. Hon ser sig själv och de andra stå på den kapsejsade båten. Spooky! Det är här filmen verkligen kickar igång. Jag kan inte säg mer utan att avslöja för mycket.
Till ytan verkar det bli en ordinär "läskigt skepp med mördare" story. Men den utvecklas snabbt till något mycket mer intressant.
Med sina till synes oändliga tvister blir Triangle något utöver det vanliga.
Det tvistas till höger och vänster och slutet lämnar en med en begäran att få veta mer.
Långt ifrån det bästa eller mest originella jag sett. Men tillräckligt originell för att stå ut ur mängden. De mer nitiska kan säkert hitta logiska luckor både här och där. Jag väljer att nöja mig med tanken av att den var underhållande.
Vill du se en lite annorlunda skräckis med mer hjärna än blod så är detta en given rulle. Bra. Inte bäst. Men väldigt bra.
Betyg: 3,5/5
Friday The 13th (2009)
Marcus Nispel. Mannen som inte gör egna filmer. Han bara tar gamla fungerande koncept och trollar rundor med. Hans version av Conan var något av det mest gudsförgätna jag nånsin sett.
Men denna är faktiskt helt ok. Man får ta det för vad det är. En film om Jason. Det vi behöver för att en av dessa ska funka är en bra inkarnation av Jason, massor med korkade ungdomar och lika många påhittiga mord. I alla dessa avseenden så slår denna huvet på spiken. Vi har dessutom en liten sidstory. En kille som letar efter sin försvunna syster. Förutom det är det de vanliga ingredienserna av korkade tonåringar som festar, gör dumma saker, visar brösten och dör.
Jag är ett enormt fan av Jason. När det kommer till slashers är han den ultimata mördaren. Han är ingen demon-flirtande smartass som Freddy och han är ingen ostoppbar gestaltning av renaste ondska som Myers. Han är en mordisk zombie med siktet inställt på såväl syndiga ungdomar som allt annat som hamnar i hans väg. Han har blivit stoppad otaliga ggr men kommer alltid tillbaka.
Nog det bästa Nispel nånsin kommer åstadkomma och det gör inget, för den fyller sitt syfte. Den underhåller mig de 90min den pågår.
Betyg: 3/5
Men denna är faktiskt helt ok. Man får ta det för vad det är. En film om Jason. Det vi behöver för att en av dessa ska funka är en bra inkarnation av Jason, massor med korkade ungdomar och lika många påhittiga mord. I alla dessa avseenden så slår denna huvet på spiken. Vi har dessutom en liten sidstory. En kille som letar efter sin försvunna syster. Förutom det är det de vanliga ingredienserna av korkade tonåringar som festar, gör dumma saker, visar brösten och dör.
Jag är ett enormt fan av Jason. När det kommer till slashers är han den ultimata mördaren. Han är ingen demon-flirtande smartass som Freddy och han är ingen ostoppbar gestaltning av renaste ondska som Myers. Han är en mordisk zombie med siktet inställt på såväl syndiga ungdomar som allt annat som hamnar i hans väg. Han har blivit stoppad otaliga ggr men kommer alltid tillbaka.
Nog det bästa Nispel nånsin kommer åstadkomma och det gör inget, för den fyller sitt syfte. Den underhåller mig de 90min den pågår.
Betyg: 3/5
måndag 19 december 2011
Beyond Re-Animator
Ah yes! Tredje och sista installationen i Re-Animator serien.
13 år efter "Bride..." så möter vi upp Herbert igen. Nu bakom lås och bom efter sin senaste incident. Till fängelset kommer en ung läkare som heter Howard. Han är ett fan av Herberts livsverk. Han ser till att få in Herbert på sin avdelning så att de tillsammans kan fortsätta hans livsverk.
Som vi alla vet är detta dömt att misslyckas. Folk reanimeras och går nuts. Allt går åt helvete. Blod och inälvor.
Ingen oscarsvinnare. Men man ser inte en sån här film för dess djup. Man ser dem för Jeffrey Combs och hans tolkning av Dr Herbert West. Återigen är han fantastisk. Han räddar hela filmen. Den mörka, makabra humorn är på plats. Effekterna är schyssta och musiken vi fått stifta bekantskap med i de första två är åter tillbaks och vaggar in oss i Re-Animator känslan.
Brian Yuzna står för regin igen och återigen har han inte kommit upp på Gordons nivå. Han har ett schysst öga för skapande men det känns som att de t inte räcker hela vägen fram.
Skit samma.
Gillar du de första så gillar du denna. Om inte annat så kan man åtminstone njuta av Jeffrey Combs.
Betyg: 3/5
13 år efter "Bride..." så möter vi upp Herbert igen. Nu bakom lås och bom efter sin senaste incident. Till fängelset kommer en ung läkare som heter Howard. Han är ett fan av Herberts livsverk. Han ser till att få in Herbert på sin avdelning så att de tillsammans kan fortsätta hans livsverk.
Som vi alla vet är detta dömt att misslyckas. Folk reanimeras och går nuts. Allt går åt helvete. Blod och inälvor.
Ingen oscarsvinnare. Men man ser inte en sån här film för dess djup. Man ser dem för Jeffrey Combs och hans tolkning av Dr Herbert West. Återigen är han fantastisk. Han räddar hela filmen. Den mörka, makabra humorn är på plats. Effekterna är schyssta och musiken vi fått stifta bekantskap med i de första två är åter tillbaks och vaggar in oss i Re-Animator känslan.
Brian Yuzna står för regin igen och återigen har han inte kommit upp på Gordons nivå. Han har ett schysst öga för skapande men det känns som att de t inte räcker hela vägen fram.
Skit samma.
Gillar du de första så gillar du denna. Om inte annat så kan man åtminstone njuta av Jeffrey Combs.
Betyg: 3/5
Piranha 3D
Jag har inte fallit för 3d trenden. Den som kom och sedan nästan försvunnit ni vet? Ett tag kunde man inte se en trailer utan att höra "NOW IN 3D!!!" överallt. Fuck off. Det kan visst vara en rolig sak. Men när man gör film endast för att utnyttja ett format så är det dömt att bli skit. Har jag rätt eller har jag rätt? Tänk efter vilka rullar som marknadsförts med 3D effekter. Hur många av dem var bra? Precis! Inte en fucking enda.
Piranha är en kär gammal film för mig. Men detta är inte direkt en remake. Snarare en reimagine som de så vackert kallar det. Aja sittet bakom ratten. Men resultatet blev skit. Dock kunde jag inte motstå frestelsen att spendera ett brittiskt pund för att få se denna blodorgie i 3D. Vad tyckte jag om detta då?
Jag tyckte inget alls. Efter fem minuter höll huvet på att sprängas och de få "effekter" jag hann se var inte direkt effektfulla.
Turligt nog har jag sett denna innan och kan summera den ganska väl.
Nästintill obefintlig story. Massa lättklädda kvinnor av låg börd. Cirka 7 ton asdålig musik. Ganska ymnigt med blod och äckel. Lägg till en rejäl dos komplett urusla skådisar och du har filmen i ett nötskal.
Det här är en sån film som brukar vara så dålig att den är bra. Fast inte riktigt. Den är så dålig att den är dålig. Fast ändå på ett bra sätt. Man gråter inte och ber om att få tillbaks de 90 minutrarna av sitt liv. Men man skyndar inte heller med att trycka play igen för att se om den.
Gillar du glöfs, slöfs och lättklädda kvinns så kan du nog överleva denna. 2 poäng får den för Richard Dreyfuss komiska cameo och Ving Rhames som polis. För att Ving är helt enkelt badass. Som en svart Danny Trejo typ. Fast ändå inte.
Betyg: 2,5/5
Piranha är en kär gammal film för mig. Men detta är inte direkt en remake. Snarare en reimagine som de så vackert kallar det. Aja sittet bakom ratten. Men resultatet blev skit. Dock kunde jag inte motstå frestelsen att spendera ett brittiskt pund för att få se denna blodorgie i 3D. Vad tyckte jag om detta då?
Jag tyckte inget alls. Efter fem minuter höll huvet på att sprängas och de få "effekter" jag hann se var inte direkt effektfulla.
Turligt nog har jag sett denna innan och kan summera den ganska väl.
Nästintill obefintlig story. Massa lättklädda kvinnor av låg börd. Cirka 7 ton asdålig musik. Ganska ymnigt med blod och äckel. Lägg till en rejäl dos komplett urusla skådisar och du har filmen i ett nötskal.
Det här är en sån film som brukar vara så dålig att den är bra. Fast inte riktigt. Den är så dålig att den är dålig. Fast ändå på ett bra sätt. Man gråter inte och ber om att få tillbaks de 90 minutrarna av sitt liv. Men man skyndar inte heller med att trycka play igen för att se om den.
Gillar du glöfs, slöfs och lättklädda kvinns så kan du nog överleva denna. 2 poäng får den för Richard Dreyfuss komiska cameo och Ving Rhames som polis. För att Ving är helt enkelt badass. Som en svart Danny Trejo typ. Fast ändå inte.
Betyg: 2,5/5
lördag 17 december 2011
Bride Of Re-Animator
Uppföljaren till den superba Re-Animator. Denna gången regisserad av producenten till den förra, Brian Yuzna.
Den mörka humorn som genomsyrade första filmen är nästan helt borta. Den genomsnittliga talangnivån är avsevärt lägre på alla plan. Förutom när det kommer till Jeffrey Combs. Även om han har fått ett rejält mycket sämre manus att jobba med så gör han det bästa av vad han har. Herbert West förblir sitt vetenskapliga själv genom denna första uppföljare.
De citatvänliga replikerna är, som ni kanske förstår, nästan helt borta. Där är ett par härliga repliker. Som:
"He's a wifebeater Dan, use the gun!" (Herbert till sin partner när han reanimerar en polis han haft ihjäl som vid uppvaknandet uppträder minst sagt ofördelaktigt.)
"I will not be shackled by the failures of your god!" (Herbert försvarar sitt verk)
"The only blasphemy is to wallow in insignificance." (Och han fortsätter)
I denna filmen fokuserar (främst) Herbert och (lite halvhjärtat) Dan på att bygga sig en fullt fungerande kvinna av lite bitar från här och där. Grunden är hjärtat från Dan's avlidna flickvän som kolar i första filmen.
Herbert's "nemesis" från ettan, Dr Hill, gör en repris på sin roll med. Som det talande huvud vi såg honom som i ettan.
Förbluffande nog har jag läst folk som tycker denna är bättre än den första. De borde få sitt existensberättigande indraget. Visst, det är en helt okej uppföljare. Den spårar inte ur för mycket, vi har den väsentliga grundensemblen kvar från ettan, storyn är kompetent och den är hyfsat utförd. Men den är lååångt från sin föregångare. Där den första var fräsch, intressant och genialisk känns uppföljaren urvattnad, desperat och lite livlös (pun definetely intended).
Missförstå mig inte. Gillar du den första så ska du se denna. Herbert West's galenskaper är alltid underhållande. Och vi får trots allt en uppföljning på hans besatthet av att vara gud.
Se den. Men håll förväntningarna låga.
Betyg: 3/5
Den mörka humorn som genomsyrade första filmen är nästan helt borta. Den genomsnittliga talangnivån är avsevärt lägre på alla plan. Förutom när det kommer till Jeffrey Combs. Även om han har fått ett rejält mycket sämre manus att jobba med så gör han det bästa av vad han har. Herbert West förblir sitt vetenskapliga själv genom denna första uppföljare.
De citatvänliga replikerna är, som ni kanske förstår, nästan helt borta. Där är ett par härliga repliker. Som:
"He's a wifebeater Dan, use the gun!" (Herbert till sin partner när han reanimerar en polis han haft ihjäl som vid uppvaknandet uppträder minst sagt ofördelaktigt.)
"I will not be shackled by the failures of your god!" (Herbert försvarar sitt verk)
"The only blasphemy is to wallow in insignificance." (Och han fortsätter)
I denna filmen fokuserar (främst) Herbert och (lite halvhjärtat) Dan på att bygga sig en fullt fungerande kvinna av lite bitar från här och där. Grunden är hjärtat från Dan's avlidna flickvän som kolar i första filmen.
Herbert's "nemesis" från ettan, Dr Hill, gör en repris på sin roll med. Som det talande huvud vi såg honom som i ettan.
Förbluffande nog har jag läst folk som tycker denna är bättre än den första. De borde få sitt existensberättigande indraget. Visst, det är en helt okej uppföljare. Den spårar inte ur för mycket, vi har den väsentliga grundensemblen kvar från ettan, storyn är kompetent och den är hyfsat utförd. Men den är lååångt från sin föregångare. Där den första var fräsch, intressant och genialisk känns uppföljaren urvattnad, desperat och lite livlös (pun definetely intended).
Missförstå mig inte. Gillar du den första så ska du se denna. Herbert West's galenskaper är alltid underhållande. Och vi får trots allt en uppföljning på hans besatthet av att vara gud.
Se den. Men håll förväntningarna låga.
Betyg: 3/5
Re-Animator
Älskar denna filmen!! Superb jävla rulle!! Lätt Stuart Gordons bästa verk och utan tvekan en av de bästa filmer som nånsin gjorts!
Herbert West (briljant porträtterad av Jeffrey Combs) är en doktor med en lite annorlunda syn på livet. Och döden, för den delen.
"Cat dead, details later."
Besatt av tanken att återuppliva de döda skyr han inga medel för att nå sitt mål.
Förutom bedriften att vara en av tidernas bästa filmer så är det dessutom den fetaste Lovecraft-filmatiseringen. Gordon har gjort ett antal Lovecraft tolkningar förutom den här men detta är den främsta.
"That's why I brought the infernal beast back to begin with" (West, om återupplivandet av hans hyresvärds katt).
"Don't expect it to tango, it has a broken back." (om samma katt).
Nämnde jag att detta lyckas vara en av de mest citatvänliga filmerna nånsin utöver dess övriga kriterier?
Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om denna men det är bättre att bara se den själv. Gillar man skräck/humor genren så är detta en given klassiker. En av de bästa uppe på toppen tillsammans med filmer som Evil Dead 2, Shaun of the Dead och Braindead.
Betyg: 9/5
Herbert West (briljant porträtterad av Jeffrey Combs) är en doktor med en lite annorlunda syn på livet. Och döden, för den delen.
"Cat dead, details later."
Besatt av tanken att återuppliva de döda skyr han inga medel för att nå sitt mål.
Förutom bedriften att vara en av tidernas bästa filmer så är det dessutom den fetaste Lovecraft-filmatiseringen. Gordon har gjort ett antal Lovecraft tolkningar förutom den här men detta är den främsta.
"That's why I brought the infernal beast back to begin with" (West, om återupplivandet av hans hyresvärds katt).
"Don't expect it to tango, it has a broken back." (om samma katt).
Nämnde jag att detta lyckas vara en av de mest citatvänliga filmerna nånsin utöver dess övriga kriterier?
Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om denna men det är bättre att bara se den själv. Gillar man skräck/humor genren så är detta en given klassiker. En av de bästa uppe på toppen tillsammans med filmer som Evil Dead 2, Shaun of the Dead och Braindead.
Betyg: 9/5
fredag 16 december 2011
The Hitcher
Tack gode gud för åttitalet! Och för Rutger Hauer!
Denna tidlösa klassiker känns alltid aktuell. Den blir aldrig tråkig. Och den slutar aldrig vara bra. Detta kan inte sägas om remaken, men den kommer jag skriva om vid ett senare tillfälle.
Jim är ute och kör på en typiskt amerikansk väg sent en ruskig kväll när han plötsligt ser en liftare. Han plockar upp honom trots att hans mamma sagt åt honom att aldrig göra så. Misstag! Ca fem minuter in i färden efter de passerat en bil vid vägrenen berättar liftaren hur han slaktat ägaren till ovan nämnda bil. Leken börjar! Men bara en liten bit efter de passerat ett vägbygge lyckas Jim knuffa ut liftaren ur bilen. Misstag nummer två...
Få kan vara så obehagliga som Rutger. Hans röstläge, blick och minspel fullkomligen skriker: PSYCHO!
Jim fortsätter sin färd i tron om att han är fri sin baneman. Tills han ser honom i bilen framför... Katt och råtta leken är igång på riktigt. Under filmen lyckas liftaren utmåla Jim som den verkliga gärningsmannen och dessutom lägga till ett gäng färska lik på listan.
Psykologisk mindfuck när den är som bäst. Inte som i att det är sjukt invecklat, men just för hur pass han lyckas sabba för stackars Jim.
Se den.
Vet inte någon som tycker illa om denna pärlan.
Betyg: 4,6/5
Denna tidlösa klassiker känns alltid aktuell. Den blir aldrig tråkig. Och den slutar aldrig vara bra. Detta kan inte sägas om remaken, men den kommer jag skriva om vid ett senare tillfälle.
Jim är ute och kör på en typiskt amerikansk väg sent en ruskig kväll när han plötsligt ser en liftare. Han plockar upp honom trots att hans mamma sagt åt honom att aldrig göra så. Misstag! Ca fem minuter in i färden efter de passerat en bil vid vägrenen berättar liftaren hur han slaktat ägaren till ovan nämnda bil. Leken börjar! Men bara en liten bit efter de passerat ett vägbygge lyckas Jim knuffa ut liftaren ur bilen. Misstag nummer två...
Få kan vara så obehagliga som Rutger. Hans röstläge, blick och minspel fullkomligen skriker: PSYCHO!
Jim fortsätter sin färd i tron om att han är fri sin baneman. Tills han ser honom i bilen framför... Katt och råtta leken är igång på riktigt. Under filmen lyckas liftaren utmåla Jim som den verkliga gärningsmannen och dessutom lägga till ett gäng färska lik på listan.
Psykologisk mindfuck när den är som bäst. Inte som i att det är sjukt invecklat, men just för hur pass han lyckas sabba för stackars Jim.
Se den.
Vet inte någon som tycker illa om denna pärlan.
Betyg: 4,6/5
torsdag 15 december 2011
Fortress
Stuart Gordon (mannen bakom Re-Animator, Dagon, From Beyond och Pit And The Pendelum med flera) ger oss en actionpackad sci-fi satt i en dystopisk framtid. Och med Christopher Lambert i huvudrollen!
I detta framtidens USA är förökning väldigt strikt och kontrollerat. Trots detta försöker John (Lambert) och hans fru Karen smyga iväg med en andra graviditet. Detta pga att deras första dog vid födseln. Men ikke! De får fast John och han döms till 31 år i the Fortress. Ett högrisk fängelse mitt i en öken. Värt att notera är att fantastiska Kurtwood Smith spelar fängelsedirektörn.
Vid ankomst får de straffade en "intestinator" i sig. En kontrollåtgärd som orsakar smärta vid överträdelse av gul linje och död vid överträdelse av röd. Hittills är det ganska klassiskt. Vi har sett det här i andra filmer. Men med Gordon i regissörstolen bjuds det på lite mer än vanligt. Slöfset är slöfsigare, detaljerna är mer vridna. Överlag är den mer... Gordonsk.
Den finns inte så mycket mer jag kan säga. Men om jag inte var tydlig så är detta en väldans underhållande rulle. Stuart Gordon brukar inte leverera något dåligt direkt.
Fan av sci-fi? Se den. Fan av Gordon? Se den.
Betyg: 3,6/5
I detta framtidens USA är förökning väldigt strikt och kontrollerat. Trots detta försöker John (Lambert) och hans fru Karen smyga iväg med en andra graviditet. Detta pga att deras första dog vid födseln. Men ikke! De får fast John och han döms till 31 år i the Fortress. Ett högrisk fängelse mitt i en öken. Värt att notera är att fantastiska Kurtwood Smith spelar fängelsedirektörn.
Vid ankomst får de straffade en "intestinator" i sig. En kontrollåtgärd som orsakar smärta vid överträdelse av gul linje och död vid överträdelse av röd. Hittills är det ganska klassiskt. Vi har sett det här i andra filmer. Men med Gordon i regissörstolen bjuds det på lite mer än vanligt. Slöfset är slöfsigare, detaljerna är mer vridna. Överlag är den mer... Gordonsk.
Den finns inte så mycket mer jag kan säga. Men om jag inte var tydlig så är detta en väldans underhållande rulle. Stuart Gordon brukar inte leverera något dåligt direkt.
Fan av sci-fi? Se den. Fan av Gordon? Se den.
Betyg: 3,6/5
Childs Play 2
Uppföljaren tar vid där den första slutar. Andy är på barnhem medans hans mamma "vilar upp sig" från de fruktansvärda händelserna och Chucky är bränd bortom all igenkännbarhet... Elller?
I en extremt överdriven scen får vi se hur man restaurerat Chucky. Skrapar bort det brända, återställer lemmar och sätter ihop honom till sitt forna jag. Allt i ett desperat försök att rentvå företagets namn och lugna ner aktieägarna. Men Chucky hinner inte ens bli helt ihopsatt innan han tar sitt första offer.
Under tiden blir Andy satt i fosterhem hos ett väldigt kärleksfullt par. Naturligtvis tror de inte det minsta på Andys historier om Chucky och de intalar honom att det är löjeväckande att skylla allt på en docka.
På fosterhemmet träffar Andy en annan "ungdom på glid" som han blir vän med och hon blir i princip filmens hjälte.
Efter en del smärte incidenter lyckas Chucky ta sig till Andy och terrorn börjar. Än en gång är han ute efter att flytta över sig själv till Andys kropp och än en gång skördar han liv vart han än går.
Uppföljaren till Childs Play är i grund och botten samma film en gång till. Fast med mer av allt. Mer mord, blod, one-liners och humor. Chucky får mer spelrum och Brad Dourif får göra honom än mer underhållande. Få saker är lika roligt som en docka som ber folk dra åt helvete.
Superbt! Lika briljant som den första (om inte mer till och med) fast med en vassare egg.
Kontentan är att gillar man den första så gillar man denna också. Och sug in så mycket ni kan under slutstriden. Aldrig har en docka blivit utsatt för så mycket under så kort tid.
Betyg: 4;5/5
I en extremt överdriven scen får vi se hur man restaurerat Chucky. Skrapar bort det brända, återställer lemmar och sätter ihop honom till sitt forna jag. Allt i ett desperat försök att rentvå företagets namn och lugna ner aktieägarna. Men Chucky hinner inte ens bli helt ihopsatt innan han tar sitt första offer.
Under tiden blir Andy satt i fosterhem hos ett väldigt kärleksfullt par. Naturligtvis tror de inte det minsta på Andys historier om Chucky och de intalar honom att det är löjeväckande att skylla allt på en docka.
På fosterhemmet träffar Andy en annan "ungdom på glid" som han blir vän med och hon blir i princip filmens hjälte.
Efter en del smärte incidenter lyckas Chucky ta sig till Andy och terrorn börjar. Än en gång är han ute efter att flytta över sig själv till Andys kropp och än en gång skördar han liv vart han än går.
Uppföljaren till Childs Play är i grund och botten samma film en gång till. Fast med mer av allt. Mer mord, blod, one-liners och humor. Chucky får mer spelrum och Brad Dourif får göra honom än mer underhållande. Få saker är lika roligt som en docka som ber folk dra åt helvete.
Superbt! Lika briljant som den första (om inte mer till och med) fast med en vassare egg.
Kontentan är att gillar man den första så gillar man denna också. Och sug in så mycket ni kan under slutstriden. Aldrig har en docka blivit utsatt för så mycket under så kort tid.
Betyg: 4;5/5
onsdag 14 december 2011
Rovdyr
Norge har väl inte direkt känts som ett filmland alltid. Men betänk vad dem gett oss på senare år. Fantastiska Død Snø, makalöst vackra Trollejegeren och makabra Slakta Dem Alla är bara 3 exempel. Norrbaggarna blir bättre och bättre. Här på hemmaplan har vi inte så mycket skräck att skryta med i dagsläget. Där är Frostbiten som var ganska underhållande, löjeväckande Camp Slaughter och den bisarrt överskattade Psalm 21. Vi har dock ett guldkorn som är på väg. Jag är osäker på hur tillgängligheten blir när den väl släpps, men är du ett fan av skräck/splatter med en rejäl dos humor så höll ögonen öppna efter En Grav För Jimmy. Utan tvekan den bästa svenska skräckisen någonsin.
Rovdyr öppnar med en kvinna som springer för sitt liv, fastnar i en rävsax och blir släpad ur bild. Ganska snabbt förstår man alltså att det är "hunting humans" som gäller. Vi klipper över till de fyra väldigt norska ungdomarna som är våra huvudpersoner. De glider runt i en folkabuss och ser ytterst fromma ut. Att döma av frisyrer, transportmedel, kläder samt det lite lätt gula filtret gissar jag att vi befinner oss på 70-talet. Möjligtvis tidigt 80-tal.
På väg till sin campingtur stannar de till på ett sjaskigt hak och stöter sig med de lokala rednecksen. Jag gör en vild gissning på att vi kommer få se de sliskiga gubbarna en bit in i filmen igen.
De plockar upp en lifterska på fiket innan de drar iväg igen.
De blir förföljda av en jeep och lifterskan reagerar minst sagt starkt. Hon spyr. De stannar och vips dyker våra rednecks upp, blåser ett hagelskott i magen på lifterskan och skjuter av foten på en av töserna.
De drar ut kidsen i skogen och så är jakten igång.
Du vet vad som händer. Det jagas, det flys, det mördas osv.
Det intressanta är att både Rovdyr följer samma grundprincip som Eden Lake och otaliga många andra filmer. Folk möter sina antagonister, kämpar, dör, en överlever, hämnas, flyr, blir räddade men med tvisten att de som räddar dem är en hittils dold/bortglömd del av antagonisternas gäng.
Skillnaden mellan Eden Lake och Rovdyr är först och främst att där Eden Lake lade krut på en bra uppbyggnad och karaktärsdjup gjorde Rovdyr istället misstaget att följa slasherformeln där vi inte lär känna någon särskilt väl. Det lilla vi lär känna tycker vi inte om och blir därför inte särskilst ledsna när de dör. Skurkarna i denna var dessutom extremt tråkiga. Könlösa, känslolösa random "hillbilly" karaktärer med en smak för blod.
Effekterna är ok och allt ser ut att göra ont. Men än en gång vill jag säg att man bryr sig inte om man inte känner karaktärerna. Så nä. Inte de bästa jag sett. Inte de sämsta heller. Absolut ibte. Men förvänta inte för mycket av denna rulle.
Betyg; 2,5/5
Rovdyr öppnar med en kvinna som springer för sitt liv, fastnar i en rävsax och blir släpad ur bild. Ganska snabbt förstår man alltså att det är "hunting humans" som gäller. Vi klipper över till de fyra väldigt norska ungdomarna som är våra huvudpersoner. De glider runt i en folkabuss och ser ytterst fromma ut. Att döma av frisyrer, transportmedel, kläder samt det lite lätt gula filtret gissar jag att vi befinner oss på 70-talet. Möjligtvis tidigt 80-tal.
På väg till sin campingtur stannar de till på ett sjaskigt hak och stöter sig med de lokala rednecksen. Jag gör en vild gissning på att vi kommer få se de sliskiga gubbarna en bit in i filmen igen.
De plockar upp en lifterska på fiket innan de drar iväg igen.
De blir förföljda av en jeep och lifterskan reagerar minst sagt starkt. Hon spyr. De stannar och vips dyker våra rednecks upp, blåser ett hagelskott i magen på lifterskan och skjuter av foten på en av töserna.
De drar ut kidsen i skogen och så är jakten igång.
Du vet vad som händer. Det jagas, det flys, det mördas osv.
Det intressanta är att både Rovdyr följer samma grundprincip som Eden Lake och otaliga många andra filmer. Folk möter sina antagonister, kämpar, dör, en överlever, hämnas, flyr, blir räddade men med tvisten att de som räddar dem är en hittils dold/bortglömd del av antagonisternas gäng.
Skillnaden mellan Eden Lake och Rovdyr är först och främst att där Eden Lake lade krut på en bra uppbyggnad och karaktärsdjup gjorde Rovdyr istället misstaget att följa slasherformeln där vi inte lär känna någon särskilt väl. Det lilla vi lär känna tycker vi inte om och blir därför inte särskilst ledsna när de dör. Skurkarna i denna var dessutom extremt tråkiga. Könlösa, känslolösa random "hillbilly" karaktärer med en smak för blod.
Effekterna är ok och allt ser ut att göra ont. Men än en gång vill jag säg att man bryr sig inte om man inte känner karaktärerna. Så nä. Inte de bästa jag sett. Inte de sämsta heller. Absolut ibte. Men förvänta inte för mycket av denna rulle.
Betyg; 2,5/5
tisdag 13 december 2011
Eden Lake
Plockade upp ett 3-pack skräckisar på Rusta för futtiga 49:-. Shrooms, Rovdyr och Eden Lake.
Gav mig på den sistnämnda idag. Förväntade inte mig något bra överhuvudtaget. Jag hade fel.
Steve och Jenny ska ha en mysig liten getaway vid en enslig sjö mitt i skogen. Väl där stöter dem på ett gäng skitungar som beter sig som rediga praktarslen. De fortsätter stöta in i samma gäng under sin vistelse och konfrontationerna eskalerar tills de får sin bil stulen. Efter ett regelrätt handgemäng så blir snorungarnas rottweiler av misstag dödad. De skyller på Steve och helvetet bryter löst. När de får tag i honom torteras han och Jenny som lyckats smyga sig tillräckligt nära, kan bara se på. Steve lyckas fly och ungarna sätter efter. Katt och råtta leken går så pass ur styr att Steve mister livet. Allt går bara käpprätt åt helvete.
Eden Lake innefattar en hel del magstarka scener. Tortyren är inte porno-grafisk på så vis men ändå jävligt jobbig att se på. Detta på grund av en sak: karaktärsuppbyggnad! Något som saknas i de flesta moderna skräckisar. Filmen har ingen hög dödsiffra. Av de två huvudkaraktärer vi har dör en.
Men uppbyggnaden och utmålandet av både våra hjältar och antagonisterna är så pass väl utfört att det räcker långt om länge. När det händer Steve eller Jenny något så bryr man sig. För de är verkliga för oss. Precis på samma sätt blir det med snorungarna. Man hatar dem så pass mycket att man sitter och verkligen önskar så hårt att det gör ont att dem ska dö på de mest horribla sätt. Speciellt ledaren för gänget. Han är det verkliga ärkeaset. Må han fucking brinna. Visst, vi får lite insikt i att han är en produkt av sin miljö, det är inte hans fel bla bla bla. Fuck it! Skitunge.
Huruvida "skurkarna" möter sitt rättvisa öde lämnar jag osagt. Jag gick in i den här filmen utan något annat än omslaget som grund. Du borde göra samma sak om du inte sett den.
Det är inte en slasher som den gärna kategoriseras som. Ej heller är det ett substitut för Saw-anhängare. Det är en extremt välutförd, gastkramande psykologisk skräckis med en del våld och blod (dock ofta off-screen). Inga inzoomade könsstympningar här inte.
Den lämnade mig tom och smått ångestfylld. Förbannad. Ett uns ledsen. Men det är bra. Den väckte känslor. Precis som en bra film ska göra.
Har du inte sett denna pärla så gör det. Förhoppningsvis blir du lika imponerad som jag.
Betyg: 4,7/5
Gav mig på den sistnämnda idag. Förväntade inte mig något bra överhuvudtaget. Jag hade fel.
Steve och Jenny ska ha en mysig liten getaway vid en enslig sjö mitt i skogen. Väl där stöter dem på ett gäng skitungar som beter sig som rediga praktarslen. De fortsätter stöta in i samma gäng under sin vistelse och konfrontationerna eskalerar tills de får sin bil stulen. Efter ett regelrätt handgemäng så blir snorungarnas rottweiler av misstag dödad. De skyller på Steve och helvetet bryter löst. När de får tag i honom torteras han och Jenny som lyckats smyga sig tillräckligt nära, kan bara se på. Steve lyckas fly och ungarna sätter efter. Katt och råtta leken går så pass ur styr att Steve mister livet. Allt går bara käpprätt åt helvete.
Eden Lake innefattar en hel del magstarka scener. Tortyren är inte porno-grafisk på så vis men ändå jävligt jobbig att se på. Detta på grund av en sak: karaktärsuppbyggnad! Något som saknas i de flesta moderna skräckisar. Filmen har ingen hög dödsiffra. Av de två huvudkaraktärer vi har dör en.
Men uppbyggnaden och utmålandet av både våra hjältar och antagonisterna är så pass väl utfört att det räcker långt om länge. När det händer Steve eller Jenny något så bryr man sig. För de är verkliga för oss. Precis på samma sätt blir det med snorungarna. Man hatar dem så pass mycket att man sitter och verkligen önskar så hårt att det gör ont att dem ska dö på de mest horribla sätt. Speciellt ledaren för gänget. Han är det verkliga ärkeaset. Må han fucking brinna. Visst, vi får lite insikt i att han är en produkt av sin miljö, det är inte hans fel bla bla bla. Fuck it! Skitunge.
Huruvida "skurkarna" möter sitt rättvisa öde lämnar jag osagt. Jag gick in i den här filmen utan något annat än omslaget som grund. Du borde göra samma sak om du inte sett den.
Det är inte en slasher som den gärna kategoriseras som. Ej heller är det ett substitut för Saw-anhängare. Det är en extremt välutförd, gastkramande psykologisk skräckis med en del våld och blod (dock ofta off-screen). Inga inzoomade könsstympningar här inte.
Den lämnade mig tom och smått ångestfylld. Förbannad. Ett uns ledsen. Men det är bra. Den väckte känslor. Precis som en bra film ska göra.
Har du inte sett denna pärla så gör det. Förhoppningsvis blir du lika imponerad som jag.
Betyg: 4,7/5
Childs Play
Åh åttital, mitt ljuva åttital. Årtiondet som spottade ur sig så löjligt mycket bra film.
Filmen öppnar med en kille jagandes en annan, skjutandes hejvilt. Den jagade (Ray) är ingen mindre än Brad Dourif. Fantastisk skådis. Lägg till att regissören heter inget mindre än Tom Holland (Fright Night osv) och vi vet att detta blir underhållande.
Ray dör i en leksaksaffär och uttalar lite allmäna läskiga saker på latin hållandes en docka. Tadaah! Chucky is born!
Fast inte riktigt än. Vi måste först ha ett upplägg.
Här introduceras Andy, uppenbart hjärntvättad av leksaksbolaget som tillverkar dockorna (en sån Ray's själ just hoppat in i). Jag luktar fara!
Upplägget är enkelt och så är även filmen.
Men underbar i sin enkelhet. Mördare fast i en docka fortsätter att mörda och leta efter en mänsklig kropp att flytta in i, nämligen Andys. Ingen tror Andy när han säger att hans docka utfört illdåd men oj vad dem får äta upp sina ord.
En klassiker och en välförtjänt sådan. Skräck och humor är en kombo som är svårslagen och även om den första installationen i Chucky serien inte är den mest komiska så har den definitivt sina inslag av detta.
Jag älskar Chucky. Jag älskar samtliga filmerna och den första håller sin plats som den mer seriösa och skrämmande av de 5.
Se den!
Betyg: 4/5
Filmen öppnar med en kille jagandes en annan, skjutandes hejvilt. Den jagade (Ray) är ingen mindre än Brad Dourif. Fantastisk skådis. Lägg till att regissören heter inget mindre än Tom Holland (Fright Night osv) och vi vet att detta blir underhållande.
Ray dör i en leksaksaffär och uttalar lite allmäna läskiga saker på latin hållandes en docka. Tadaah! Chucky is born!
Fast inte riktigt än. Vi måste först ha ett upplägg.
Här introduceras Andy, uppenbart hjärntvättad av leksaksbolaget som tillverkar dockorna (en sån Ray's själ just hoppat in i). Jag luktar fara!
Upplägget är enkelt och så är även filmen.
Men underbar i sin enkelhet. Mördare fast i en docka fortsätter att mörda och leta efter en mänsklig kropp att flytta in i, nämligen Andys. Ingen tror Andy när han säger att hans docka utfört illdåd men oj vad dem får äta upp sina ord.
En klassiker och en välförtjänt sådan. Skräck och humor är en kombo som är svårslagen och även om den första installationen i Chucky serien inte är den mest komiska så har den definitivt sina inslag av detta.
Jag älskar Chucky. Jag älskar samtliga filmerna och den första håller sin plats som den mer seriösa och skrämmande av de 5.
Se den!
Betyg: 4/5
lördag 10 december 2011
They Live
Carpenter. Gubben kan göra film. Escape From N.Y, The Thing, Vampires och Big Trouble In Little China är några exempel på hans genialitet.
Rowdy som skådis är en ynnest. Som wrestler är han fantastisk och som skådis är han... Lika fantastisk!
They Live utspelar sig i en nära belägen framtid där allt håller på att gå åt fanders. Rowdy spelar John Nada. En nomad som traskar in i en stad på jakt efter kneg. Ackompenjerad av westerndoftande synthslingor (ja, Carpenter står för musiken själv och som vi alla vet innebär det AWESOME soundtrack) drar han runt och letar jobb, lyssnar på gatupredikanter och spanar in stan i allmänhet. Han landar ett byggjobb och bekantar sig med traktens fattighäng ganska omgående.
Sakta men säkert börjar en mörk sanning uppenbara sig. Det verkar som en konspiration av massiva proportioner döljer sig under ytan på det till synes vanliga rika vs fattiga samhället.
Ett polistillslag mot den lokala kyrkan där revolutionisterna huserar förstärker bara Johns misstankar om något stort i görningen.
Efter att ha ramlat över ett par solglasögon som visar hur saker verkligen är så ser John gömda meddelanden överallt samt ser förtryckarna för vad de verkligen är: utomjordingar! Let the fun begin!
Efter världens längsta gatuslagsmål med sin byggpolare lyckas han få honom att ta på sig glasögonen och se sanningen. Tillsammans ger de sig fan på att hitta sanningen och vad/vem som ligger bakom.
They Live är en lite förbisedd pärla ur Carpenter gömman. Fyndig story, bra utförd, välskriven.
Rekommenderar denna varmt. Roddy + Carpenter = awesome!
Betyg: 4/5
Rowdy som skådis är en ynnest. Som wrestler är han fantastisk och som skådis är han... Lika fantastisk!
They Live utspelar sig i en nära belägen framtid där allt håller på att gå åt fanders. Rowdy spelar John Nada. En nomad som traskar in i en stad på jakt efter kneg. Ackompenjerad av westerndoftande synthslingor (ja, Carpenter står för musiken själv och som vi alla vet innebär det AWESOME soundtrack) drar han runt och letar jobb, lyssnar på gatupredikanter och spanar in stan i allmänhet. Han landar ett byggjobb och bekantar sig med traktens fattighäng ganska omgående.
Sakta men säkert börjar en mörk sanning uppenbara sig. Det verkar som en konspiration av massiva proportioner döljer sig under ytan på det till synes vanliga rika vs fattiga samhället.
Ett polistillslag mot den lokala kyrkan där revolutionisterna huserar förstärker bara Johns misstankar om något stort i görningen.
Efter att ha ramlat över ett par solglasögon som visar hur saker verkligen är så ser John gömda meddelanden överallt samt ser förtryckarna för vad de verkligen är: utomjordingar! Let the fun begin!
Efter världens längsta gatuslagsmål med sin byggpolare lyckas han få honom att ta på sig glasögonen och se sanningen. Tillsammans ger de sig fan på att hitta sanningen och vad/vem som ligger bakom.
They Live är en lite förbisedd pärla ur Carpenter gömman. Fyndig story, bra utförd, välskriven.
Rekommenderar denna varmt. Roddy + Carpenter = awesome!
Betyg: 4/5
fredag 9 december 2011
The Evil Bitch Monster Of Death
Buffy säsong 4. Det närmar sig slutet. Eller ja. Om 3 säsonger. Men det går fort. 
söndag 4 december 2011
Fright Night (2011), The Thing (2011), Emanuelle And The Last Cannibals
Fright Night. Colin Farrell som vampyren.
McLovin från Superbad som Ed.
Sicket skit. De kunde lika gärna döpt den till Vampire Goes Bleauh! Hade i princip inget med originalet att göra. Undvik.
Betyg: 0,5/5
The Thing. När jag fick höra att detta skulle bli prequel och inte en re-make så blev jag faktiskt peppad på att se den. Carpenters film är perfekt och behöver inget extra på något sätt. Men de skulle vara roligt med ett litet intro till den. Och så får vi den här meningslösa sörjan.
Jag lär mig inte namnet på en enda karaktär. Jag vill inte lära mig. Alla är så sjukt ointressanta och djupt meningslösa. Jojkande norrmän, överentusiastiska forskare, brännglada norrbaggar... Nä. Usch.
Effekterna är dock bra. Nästan rakt igenom. Den största inkarnationen av utomjordingen är för uppenbart CGI, men i övrigt är det bra gjort. Obehagligt och så pass verkligt det kan bli med dator.
Inte sevärd. Men ej heller det sämsta du kan se.
Betyg: 2/5
Emanuelle And The Last Cannibals.
Hehe. Oj. Ja. Vad ska man säg? Discomusik, osynlig Barry White som mumlar i djungeln, tarmsnask, tuttar, tuttar och åter tuttar.
Ett gott skratt om inte annat. Men se den inte ensam. Du behöver någon att bolla skratten med.
Betyg: jag vet faktiskt inte...
McLovin från Superbad som Ed.
Sicket skit. De kunde lika gärna döpt den till Vampire Goes Bleauh! Hade i princip inget med originalet att göra. Undvik.
Betyg: 0,5/5
The Thing. När jag fick höra att detta skulle bli prequel och inte en re-make så blev jag faktiskt peppad på att se den. Carpenters film är perfekt och behöver inget extra på något sätt. Men de skulle vara roligt med ett litet intro till den. Och så får vi den här meningslösa sörjan.
Jag lär mig inte namnet på en enda karaktär. Jag vill inte lära mig. Alla är så sjukt ointressanta och djupt meningslösa. Jojkande norrmän, överentusiastiska forskare, brännglada norrbaggar... Nä. Usch.
Effekterna är dock bra. Nästan rakt igenom. Den största inkarnationen av utomjordingen är för uppenbart CGI, men i övrigt är det bra gjort. Obehagligt och så pass verkligt det kan bli med dator.
Inte sevärd. Men ej heller det sämsta du kan se.
Betyg: 2/5
Emanuelle And The Last Cannibals.
Hehe. Oj. Ja. Vad ska man säg? Discomusik, osynlig Barry White som mumlar i djungeln, tarmsnask, tuttar, tuttar och åter tuttar.
Ett gott skratt om inte annat. Men se den inte ensam. Du behöver någon att bolla skratten med.
Betyg: jag vet faktiskt inte...
lördag 3 december 2011
Buffy, Buffy, Buffy...
Har haft fullt upp hela veckan så har inte blivit så mycket filmtittande. Sett klart säsong 2 av Buffy dock och påbörjar säsong 3 ikväll.
Väntar på att få hem Beyond Re-Animator också så att jag kan dra allihop på en kväll. Det lär inspirera till ett smaskigt inlägg.
Hail satan och så vidare.
Väntar på att få hem Beyond Re-Animator också så att jag kan dra allihop på en kväll. Det lär inspirera till ett smaskigt inlägg.
Hail satan och så vidare.
tisdag 29 november 2011
Alien quadrilogy del 1
Lyckades övertala sambon till att kolla igenom Alien-filmerna med mig. Eller ja. De första 3 har vi sett iaf.
Hon är inte sjukt pepp på att se den fjärde. Sci-fi och/eller utomjordingar är inte direkt hennes bästa.
Iaf. Alien. Sjukt bra filmserie. Och sicka regissörer som varit inblandade! Ridley Scott, James Cameron, David Fincher och Jean-Pierre Jeunet! Kan de bli dåligt? Nä, precis.
Alien. Första är väl den mest psykologiska tycker jag. Väldigt snålt med xenomorphen i bild och det blir bäst så. Vi får en stabilt byggd grund att stå på innan den rycks bort från under våra fötter. Stort garv blev de dock när kaptenen blir tagen av monstret och min sambo utbrast: Men åh, han ville ju bara kramas!
Mer än 30 år sedan premiären ocj den förblir fortfarande lika fantastisk. Har inte direkt något negativt att säg. En rakt igenom fantastisk rulle.
Betyg: 4,9/5
Aliens. Tvåan. Där ettan var psykologisk är tvåan adrenalinstinn och klaustrofobisk. Ett packe med testosteronhöga soldater släpps lös mot xenomorphsen (det är flera stycken i tvåan, endast en i ettan). Det lät oavsiktligt perverst. Hur som helst. Awesome! Pang pang, aliens, rövsnygga miljöer, Bill Paxton och Lance Henriksen gör detta till fullpoängaren i serien. Se den se den se den!!
Betyg: 5/5
Alien 3. Detta kunde varit en fullpoängare om det inte vore för en enda sak. CGI. Värdelös sådan. Den fysiska alien-dockan är awe to the fucking some. CGI:n är INTE det. Den suger. Annars tycker jag denna har den bästa storyn, mest överlägsna roll-listan, fetaste musiken, mest intressanta miljön, bästa personutvecklingen, bästa effekterna (de gjorda på riktigt inte i datan) och ÄNTLIGEN slipper vi Sigourneys asfula krull. Men CGI:n drar ner betyget. Tyvärr. Väldigt tyvärr. Ta bort det och filmen hade varit perfuckingfekt!
Betyg: 3,8/5
Fortsättning följer...
Hon är inte sjukt pepp på att se den fjärde. Sci-fi och/eller utomjordingar är inte direkt hennes bästa.
Iaf. Alien. Sjukt bra filmserie. Och sicka regissörer som varit inblandade! Ridley Scott, James Cameron, David Fincher och Jean-Pierre Jeunet! Kan de bli dåligt? Nä, precis.
Alien. Första är väl den mest psykologiska tycker jag. Väldigt snålt med xenomorphen i bild och det blir bäst så. Vi får en stabilt byggd grund att stå på innan den rycks bort från under våra fötter. Stort garv blev de dock när kaptenen blir tagen av monstret och min sambo utbrast: Men åh, han ville ju bara kramas!
Mer än 30 år sedan premiären ocj den förblir fortfarande lika fantastisk. Har inte direkt något negativt att säg. En rakt igenom fantastisk rulle.
Betyg: 4,9/5
Aliens. Tvåan. Där ettan var psykologisk är tvåan adrenalinstinn och klaustrofobisk. Ett packe med testosteronhöga soldater släpps lös mot xenomorphsen (det är flera stycken i tvåan, endast en i ettan). Det lät oavsiktligt perverst. Hur som helst. Awesome! Pang pang, aliens, rövsnygga miljöer, Bill Paxton och Lance Henriksen gör detta till fullpoängaren i serien. Se den se den se den!!
Betyg: 5/5
Alien 3. Detta kunde varit en fullpoängare om det inte vore för en enda sak. CGI. Värdelös sådan. Den fysiska alien-dockan är awe to the fucking some. CGI:n är INTE det. Den suger. Annars tycker jag denna har den bästa storyn, mest överlägsna roll-listan, fetaste musiken, mest intressanta miljön, bästa personutvecklingen, bästa effekterna (de gjorda på riktigt inte i datan) och ÄNTLIGEN slipper vi Sigourneys asfula krull. Men CGI:n drar ner betyget. Tyvärr. Väldigt tyvärr. Ta bort det och filmen hade varit perfuckingfekt!
Betyg: 3,8/5
Fortsättning följer...
lördag 26 november 2011
Silence Of The Lambs
Finns väl inget att säga som inte sagts redan om denna välförtjänta klassiker?
Alla har sett den varav de flesta gillar den.
Finns väl egentligen bara en sak jag hänger upp mig på med denna filmen. Varför blev alla så fantastiskt uppskrämda av Lecter? Han är ju i stort sett ganska harmlös? Visst, han planerar och uträttat en ganska invecklad flyktplan som innefattar ett par ganska grymma mord. Men ändå? Inte för att vara sån. Han är ju ganska obehaglig. Men Bill är ju ljusår värre.
Han flår feta kvinnor för att sy en kappa av mänsklig hud... Ovanpå detta har han en rälig liten ättrig hund som heter Princess, föder upp malar och dansar runt med fjången instoppad och mumlar att han minsann hade knullat sig själv väldans hårt.
Creepy? Ja, jag tycker det iaf.
Ted Levines rolltolkning är oförglömlig. Han är som gjord för karaktären, vilket kanske är lite hemskt att säg kanske.
Jaja. Jag gillar denna iaf. Den förtjänar sin plats som en av de mest hyllade filmerna någonsin.
I would fuck me!
Betyg: 4,7/5
Alla har sett den varav de flesta gillar den.
Finns väl egentligen bara en sak jag hänger upp mig på med denna filmen. Varför blev alla så fantastiskt uppskrämda av Lecter? Han är ju i stort sett ganska harmlös? Visst, han planerar och uträttat en ganska invecklad flyktplan som innefattar ett par ganska grymma mord. Men ändå? Inte för att vara sån. Han är ju ganska obehaglig. Men Bill är ju ljusår värre.
Han flår feta kvinnor för att sy en kappa av mänsklig hud... Ovanpå detta har han en rälig liten ättrig hund som heter Princess, föder upp malar och dansar runt med fjången instoppad och mumlar att han minsann hade knullat sig själv väldans hårt.
Creepy? Ja, jag tycker det iaf.
Ted Levines rolltolkning är oförglömlig. Han är som gjord för karaktären, vilket kanske är lite hemskt att säg kanske.
Jaja. Jag gillar denna iaf. Den förtjänar sin plats som en av de mest hyllade filmerna någonsin.
I would fuck me!
Betyg: 4,7/5
torsdag 24 november 2011
Buffy!!!
Sett färdigt hela Twin Peaks + filmen så nu får Buffy mätta mitt seriebehov.
Jag vet att den generella uppfattningen av Buffy är att det är lökigt, fjantigt och pubertalt. Oj vad fel.
Buffy tillfredställer alla behov. Komedi, skräck, mystik, drama och action. Fantastiska skådisar, löjligt välskriven dialog, schyssta effekter och överlag bara en sjuhelvetes bra serie!
If the apocalypse comes, beep me!
Jag vet att den generella uppfattningen av Buffy är att det är lökigt, fjantigt och pubertalt. Oj vad fel.
Buffy tillfredställer alla behov. Komedi, skräck, mystik, drama och action. Fantastiska skådisar, löjligt välskriven dialog, schyssta effekter och överlag bara en sjuhelvetes bra serie!
If the apocalypse comes, beep me!
onsdag 23 november 2011
Vigilante
Från en "ta lagen i egna händer" film till en annan. Vigilante är en sådan rulle från ingen mindre än William Lustig (Maniac Cop, Maniac osv) med två rediga badasses i roll-listan. Först och främst Robert Forster som man sett i Tarantinos sömnpiller Jackie Brown och sist men allt utom minst: Fred Williamson som vi fått träffa på i Rodriguez mästerverk, From Dusk Till Dawn.
Filmen öppnar med ett ytterst engagerande tal om att samhället håller på att bli skit, av just Freds karaktär Nick, som är ledare för medborgargardet. Lite skjutövningar sen går vi till en mindre trevlig scen av en kvinna som våldtas av en smått retarderad kille i kådismössa som inte ens har hjärnceller nog att maskera sig.
Till ens stora förtjusning kommer Nick och smaskar på med lite street-justicr åt de jävla rötägget efter ett hett tips av en trevlig liten tant.
Vi går vidare till en liten familjepivknick med tillhörande modellplans flygning. Ytterst pittoreskt. Det är här vi stiftar bekantskap med Forsters karaktär Eddie Marino. På studs förstår vi att han är en fredsälskande pappa utan något ont i sinnet. Därför måste något hända innan han blir badasset vi ser på omslaget hållandes en handkanon värdig Clintan själv.
Bara ett sidspår så här mitt i alltihop. Vigilante är lika gammal som undertecknad (1983) men har nog åtnjutit fan så mycket mer berömmelse och har åldrats med mer värdighet.
Hur som helst. Efter att dumt nog ha lagt sig i ett lokalt råskinns angelägenheter blir fru Marino förföljd av sagda råskinn. Bam-bam-BAAH! Det luktar story-utveckling.
Frun ringer polisen som skiter fullständigt i huruvida hon är förföljd eller inte. Dem har väl bättre saker för sig än att skydda folk. In stormar värsta Warriors gänget och ställer till med bus ackompenjerat av hetsiga stråkar blandat med flashiga åttitals-syntesajsrar.
Med ett sadistiskt leende blåser en av patrasken bort den lille sonen med en hagelsalva och några bitchslaps senare våldtas frugan.
Eddie kommer hem till ett liv i spillror.
Inte kan en man tåla sådant beteende mot sin familj? Fuck heller!
En misslyckad rättegång senare är det nog. Forster blir en pinne i hjulet på brottets maskineri. Vigilante!
Hårda män skipar rättvisa med kulor och hårda ord. Episkt är ett ord jag kanske överanvänder. Men detta är episkt.
Gillar du filmer i stil med Death Wish, Harry Brown, Death Sentence eller Exterminator så look no further!
Denna rullen tillfredställer allt åttitals-action-begär du må besitta. Forster och Williamson spelar sina roller till perfektion och är en sann njutning att beskåda. Foto, kostym, frisyrer och musik är tidsenligt korrekt.
Förutom ett gott mått hämnd, action och allmän hårdhet så får man en rejäl dos manliga mustascher att sätta gaddarna i. Något som jag alltid uppskattar.
Betyg: 3,9/5
Filmen öppnar med ett ytterst engagerande tal om att samhället håller på att bli skit, av just Freds karaktär Nick, som är ledare för medborgargardet. Lite skjutövningar sen går vi till en mindre trevlig scen av en kvinna som våldtas av en smått retarderad kille i kådismössa som inte ens har hjärnceller nog att maskera sig.
Till ens stora förtjusning kommer Nick och smaskar på med lite street-justicr åt de jävla rötägget efter ett hett tips av en trevlig liten tant.
Vi går vidare till en liten familjepivknick med tillhörande modellplans flygning. Ytterst pittoreskt. Det är här vi stiftar bekantskap med Forsters karaktär Eddie Marino. På studs förstår vi att han är en fredsälskande pappa utan något ont i sinnet. Därför måste något hända innan han blir badasset vi ser på omslaget hållandes en handkanon värdig Clintan själv.
Bara ett sidspår så här mitt i alltihop. Vigilante är lika gammal som undertecknad (1983) men har nog åtnjutit fan så mycket mer berömmelse och har åldrats med mer värdighet.
Hur som helst. Efter att dumt nog ha lagt sig i ett lokalt råskinns angelägenheter blir fru Marino förföljd av sagda råskinn. Bam-bam-BAAH! Det luktar story-utveckling.
Frun ringer polisen som skiter fullständigt i huruvida hon är förföljd eller inte. Dem har väl bättre saker för sig än att skydda folk. In stormar värsta Warriors gänget och ställer till med bus ackompenjerat av hetsiga stråkar blandat med flashiga åttitals-syntesajsrar.
Med ett sadistiskt leende blåser en av patrasken bort den lille sonen med en hagelsalva och några bitchslaps senare våldtas frugan.
Eddie kommer hem till ett liv i spillror.
Inte kan en man tåla sådant beteende mot sin familj? Fuck heller!
En misslyckad rättegång senare är det nog. Forster blir en pinne i hjulet på brottets maskineri. Vigilante!
Hårda män skipar rättvisa med kulor och hårda ord. Episkt är ett ord jag kanske överanvänder. Men detta är episkt.
Gillar du filmer i stil med Death Wish, Harry Brown, Death Sentence eller Exterminator så look no further!
Denna rullen tillfredställer allt åttitals-action-begär du må besitta. Forster och Williamson spelar sina roller till perfektion och är en sann njutning att beskåda. Foto, kostym, frisyrer och musik är tidsenligt korrekt.
Förutom ett gott mått hämnd, action och allmän hårdhet så får man en rejäl dos manliga mustascher att sätta gaddarna i. Något som jag alltid uppskattar.
Betyg: 3,9/5
Hobo With A Shotgun
3 anledningar till att jag köpte denna filmen.
1. Titeln.
2. Omslaget.
3. Rutger Hauer.
Ruttan traskar in i en stad helt i en sinnessjuk mans våld. Inte ensi fem minuter in i hans vistelse får han och ett helt kvarter bevittna en sjuk lek påkommen av galningen som styr staden. Detta precis efter Ruttan gått förbi en bum-fight inspelning.
Vidare får han se mer och mer av denna stads sjuka beteende. Folk slaktas till höger och vänster utan att någon gör något för att hjälpa.
Är du ett fan av Trailer Park Boys så håll utkik efter killen som spelar Ricky i rollen som första offret i filmen.
Efter att ha avvärjt en våldtäkt/mord och dragit in ungjäveln till polisen går det upp för Rutger att korruptionen går till toppen.
Sjukt onöjd med situationen ser han till att styra upp läget. Beväpnad med en hagelbrakare går han loss på stadens avskum.
Som ni säkert fattar är det inget shakespear-drama vi snackar här.
Det är rått, det är blodigt, det är wall-to-wall oneliners som droppas. Agerandet är inget man inte sett förr. Det är dåligt, men genomlidligt och till viss del också nödvändigt för att filmen ska kunna bibehålla sin grindhouse-cred.
Jag gillart. Det är trashy men snyggt. Det är inget man plockar fram och ser om en gång i månaden direkt. Men den fyller sitt syfte. Jag är underhålld.
Dessutom är musiken awesome. Speciellt det livliga temat som kickar igång under första rättvise-rundan. Catchy och svängigt till tusen.
Betyg: 3/5
1. Titeln.
2. Omslaget.
3. Rutger Hauer.
Ruttan traskar in i en stad helt i en sinnessjuk mans våld. Inte ensi fem minuter in i hans vistelse får han och ett helt kvarter bevittna en sjuk lek påkommen av galningen som styr staden. Detta precis efter Ruttan gått förbi en bum-fight inspelning.
Vidare får han se mer och mer av denna stads sjuka beteende. Folk slaktas till höger och vänster utan att någon gör något för att hjälpa.
Är du ett fan av Trailer Park Boys så håll utkik efter killen som spelar Ricky i rollen som första offret i filmen.
Efter att ha avvärjt en våldtäkt/mord och dragit in ungjäveln till polisen går det upp för Rutger att korruptionen går till toppen.
Sjukt onöjd med situationen ser han till att styra upp läget. Beväpnad med en hagelbrakare går han loss på stadens avskum.
Som ni säkert fattar är det inget shakespear-drama vi snackar här.
Det är rått, det är blodigt, det är wall-to-wall oneliners som droppas. Agerandet är inget man inte sett förr. Det är dåligt, men genomlidligt och till viss del också nödvändigt för att filmen ska kunna bibehålla sin grindhouse-cred.
Jag gillart. Det är trashy men snyggt. Det är inget man plockar fram och ser om en gång i månaden direkt. Men den fyller sitt syfte. Jag är underhålld.
Dessutom är musiken awesome. Speciellt det livliga temat som kickar igång under första rättvise-rundan. Catchy och svängigt till tusen.
Betyg: 3/5
Fire Walk With Me
Epilogen/prologen till den ytterst fantastiska tv-serien.
Den första besvikelsen som slår en är besvikelsen över att Boyle inte spelar Donna. Surt sa räven. Jag har sjukt svårt för när dem tar en roll som är så cementerad i en viss skådis och bara byter aktör.
Jag förstår att det inte var Lynchs vilja att det blev så, men det är svårt att inte ta det som en direkt förolämpning.
En annan sak jag kan finna lite avtändande är att karaktärerna kastas in lite hastigt utan någon direkt presentation. Alla fick en så, på sitt eget lilla vis, smakfull presentation i serien. Vi lärde känna personerna efterhand och de kom att betyda och stå för något visst var och en på sitt sätt. Här förväntas vi vara kompis med de flesta innan de hunnit med någon särskilt betydelsefull screen-tid. Men Lynch är Lynch. Man kan inte räkna med att förstå allt han vill visa oss.
Kyle Macelackedingdong (nä, jag kan inte stava hans jävla efternamn. Det tog mig 5år att lära mig Schwarzenegger, så det får räcka) är sorgligt under-representerad i filmen. Detta pga hans rädsla för att sättas in i ett fack om han repriserat sin roll som Cooper alltför mycket. Trist kan jag tycka iom att Cooper är en av de mest välspelade och intressanta karaktärerna i hela TP.
Filmen fokuserar på det första mordet, nämligen det på Teresa Banks och sedan även på Lauras 7 sista dagar i livet. Dock är delen med Teresa lite väl flyktig och bjuder inte på något revolutionerande. Tyvärr. Det hade varit intressant att få gå lite mer på djupet där. Med tanke på att speltiden klockar in på 2 timmar så fanns det gott om utrymme kan man tänka. Bland annat den extremt utdragna scenen med Laura och "Donna" dansandes på den räkiga klubben kunde lätt klippts ner till fördel för Teresa utan att filmen hade förlorat varken momentum eller djup.
Men men, man kan inte få allt.
Det vi får istället är ett vackert målat porträtt av den djupt tragiska Laura. En minst sagt störd tonåring på vansinnets brant. Sheryl Lee är strålande som Laura och förmedlar karaktärens ambivalens och fall ner i avgrunden på ett smärtsamt bra sätt.
Huruvida man ska se den före eller efter serien är en smaksak. Själv tycker jag den passar bra som epilog, då den kanske avslöjar lite väl mycket som kan ta bort en del av njutningen från serien. Även om den inte kan mäta sig med serien så är den ändå skönt Twin Peakst och ett definitivt måste för att få en mer komplett bild av hela mysteriet.
Fast att få rätsida på allt kan man ju fetglömma. Själv tycker jag inte det är något negativt. Vissa saker är bäst lämnade till fantasin.
Musiken är turligt nog signerad Angelo Badalamenti även här. De teman han återanvänt är hypnotiserande även här, dock är jag inte lika förtjust i de för filmen komponerade bitarna. Det är inte dåligt, långt ifrån, men lyckas inte binda en lika väl som musiken gjorde i serien.
Som helhet är inte filmen lika stark som serien var och jag, med många andra, är djupt ledsen att inte TP fick åtminstone en säsong till på tv. Men som sagt. Ett bra tillskott för att få en lite större bild. Se den, men lägg hellre tid och engagemang på serien.
Betyg: 3,5/5
Den första besvikelsen som slår en är besvikelsen över att Boyle inte spelar Donna. Surt sa räven. Jag har sjukt svårt för när dem tar en roll som är så cementerad i en viss skådis och bara byter aktör.
Jag förstår att det inte var Lynchs vilja att det blev så, men det är svårt att inte ta det som en direkt förolämpning.
En annan sak jag kan finna lite avtändande är att karaktärerna kastas in lite hastigt utan någon direkt presentation. Alla fick en så, på sitt eget lilla vis, smakfull presentation i serien. Vi lärde känna personerna efterhand och de kom att betyda och stå för något visst var och en på sitt sätt. Här förväntas vi vara kompis med de flesta innan de hunnit med någon särskilt betydelsefull screen-tid. Men Lynch är Lynch. Man kan inte räkna med att förstå allt han vill visa oss.
Kyle Macelackedingdong (nä, jag kan inte stava hans jävla efternamn. Det tog mig 5år att lära mig Schwarzenegger, så det får räcka) är sorgligt under-representerad i filmen. Detta pga hans rädsla för att sättas in i ett fack om han repriserat sin roll som Cooper alltför mycket. Trist kan jag tycka iom att Cooper är en av de mest välspelade och intressanta karaktärerna i hela TP.
Filmen fokuserar på det första mordet, nämligen det på Teresa Banks och sedan även på Lauras 7 sista dagar i livet. Dock är delen med Teresa lite väl flyktig och bjuder inte på något revolutionerande. Tyvärr. Det hade varit intressant att få gå lite mer på djupet där. Med tanke på att speltiden klockar in på 2 timmar så fanns det gott om utrymme kan man tänka. Bland annat den extremt utdragna scenen med Laura och "Donna" dansandes på den räkiga klubben kunde lätt klippts ner till fördel för Teresa utan att filmen hade förlorat varken momentum eller djup.
Men men, man kan inte få allt.
Det vi får istället är ett vackert målat porträtt av den djupt tragiska Laura. En minst sagt störd tonåring på vansinnets brant. Sheryl Lee är strålande som Laura och förmedlar karaktärens ambivalens och fall ner i avgrunden på ett smärtsamt bra sätt.
Huruvida man ska se den före eller efter serien är en smaksak. Själv tycker jag den passar bra som epilog, då den kanske avslöjar lite väl mycket som kan ta bort en del av njutningen från serien. Även om den inte kan mäta sig med serien så är den ändå skönt Twin Peakst och ett definitivt måste för att få en mer komplett bild av hela mysteriet.
Fast att få rätsida på allt kan man ju fetglömma. Själv tycker jag inte det är något negativt. Vissa saker är bäst lämnade till fantasin.
Musiken är turligt nog signerad Angelo Badalamenti även här. De teman han återanvänt är hypnotiserande även här, dock är jag inte lika förtjust i de för filmen komponerade bitarna. Det är inte dåligt, långt ifrån, men lyckas inte binda en lika väl som musiken gjorde i serien.
Som helhet är inte filmen lika stark som serien var och jag, med många andra, är djupt ledsen att inte TP fick åtminstone en säsong till på tv. Men som sagt. Ett bra tillskott för att få en lite större bild. Se den, men lägg hellre tid och engagemang på serien.
Betyg: 3,5/5
söndag 20 november 2011
American Movie
Mina top tio filmer ändras lite från dag till dag. Nummer ett är alltid konstant dock, Evil Dead 2. Ett par andra titlar är också alltid med. Evil Dead, Jaws, Braindead och sist men absolut inte minst: American Movie!
De andra titlarna tar jag nästan för givet att de flesta sett, men American Movie känns lite mer som ett gömt guldkorn. Dokumentären som är kung över alla dokumentärer. En historia lika sorglig som den är glädjande. En historia om en kille med sån kämpaglöd att alla vi andra får stå i skam. En film om att aldrig ge upp, att kämpa för sina drömmar och att ändamålet helgar medlen.
Vi får följa Mark på hans inspelning av sin drömfilm, Nortwestern. Men efter långt om länge inser han att pengarna inte räcker till för att slutföra sitt epos. Så han rotar fram en skräckfilm han påbörjat flera år tidigare, Coven (som Mark envisas med att uttala kååven "Coven sounds like oven"). Hehe. Ja. Där finns otaliga oneliners att sno från denna fantastiska film. Alltid efter jag sett den kommer jag på mig själv med att droppa citat från den i veckor framöver.
Marks jävlaranamma och företagsanda är smittsam. Han kämpar sig igenom till synes omöjliga hinder och kastar sig över vad som än slängs i hans väg. Han visar att om man bara har kärlek och passion kan man åstadkomma vad man vill.
Vi skrattar, vi gråter, vi ler och myser till bilderna av en man som följer sitt hjärta.
Inte bara en fantastisk dokumentär om en enastående man, men även en lärdom för oss alla.
Smakfullt utförd utan att vara alltför riktad på något sätt. Det hade varit enkelt att måla ut Mark som en sorglig nolla som kämpar för något helt poänglöst, men det vi får är ett porträtt av en man som följer sina drömmar med en passion man inte kan annat än att avundas.
Denna film har ingen europeisk utgåva så den amerikanska importen är enda valet. Men de 100:- som den kostar är den väl värd.
Älskar du film så kommer du att älska American Movie. Utan tvekan.
Betyg: 7/5
De andra titlarna tar jag nästan för givet att de flesta sett, men American Movie känns lite mer som ett gömt guldkorn. Dokumentären som är kung över alla dokumentärer. En historia lika sorglig som den är glädjande. En historia om en kille med sån kämpaglöd att alla vi andra får stå i skam. En film om att aldrig ge upp, att kämpa för sina drömmar och att ändamålet helgar medlen.
Vi får följa Mark på hans inspelning av sin drömfilm, Nortwestern. Men efter långt om länge inser han att pengarna inte räcker till för att slutföra sitt epos. Så han rotar fram en skräckfilm han påbörjat flera år tidigare, Coven (som Mark envisas med att uttala kååven "Coven sounds like oven"). Hehe. Ja. Där finns otaliga oneliners att sno från denna fantastiska film. Alltid efter jag sett den kommer jag på mig själv med att droppa citat från den i veckor framöver.
Marks jävlaranamma och företagsanda är smittsam. Han kämpar sig igenom till synes omöjliga hinder och kastar sig över vad som än slängs i hans väg. Han visar att om man bara har kärlek och passion kan man åstadkomma vad man vill.
Vi skrattar, vi gråter, vi ler och myser till bilderna av en man som följer sitt hjärta.
Inte bara en fantastisk dokumentär om en enastående man, men även en lärdom för oss alla.
Smakfullt utförd utan att vara alltför riktad på något sätt. Det hade varit enkelt att måla ut Mark som en sorglig nolla som kämpar för något helt poänglöst, men det vi får är ett porträtt av en man som följer sina drömmar med en passion man inte kan annat än att avundas.
Denna film har ingen europeisk utgåva så den amerikanska importen är enda valet. Men de 100:- som den kostar är den väl värd.
Älskar du film så kommer du att älska American Movie. Utan tvekan.
Betyg: 7/5
Twin Peaks
Just nu är det inte så mycket filmtittande. Väntar på lite beställningar från Amazon på snask jag beställt för ett tag sedan. Bland annat Silence of the Lambs i den ytterst ultimata Criterion utgåvan - awe to the some!!
Så just för tillfället kollar jag igenom en av tidernas bästa tv-serier, Twin Peaks. De enda som smäller högre är OZ och Buffy. TP är tätt följd av It's Always Sunny In Philadelphia, Arrested Development, Supernatural och nästan samtliga brittiska komediserier (Extras, Office, Little Britain, Fawlty Towers, Black Books, Monty Python, Absolutely Fabulous osv osv) på delad fjärde plats.
Har bestämt mig redan från början här att hålla mig till film. Så tänker inte gå igenom varken TP eller någon av de andra här.
Men jag vill ändå uppmana er till att se Twin Peaks. Eller se om. Vilket som funkar ypperligt. All makt åt Bob, Windom Earle, Log Lady och Dale Cooper!
The owls are not what they seem.
Så just för tillfället kollar jag igenom en av tidernas bästa tv-serier, Twin Peaks. De enda som smäller högre är OZ och Buffy. TP är tätt följd av It's Always Sunny In Philadelphia, Arrested Development, Supernatural och nästan samtliga brittiska komediserier (Extras, Office, Little Britain, Fawlty Towers, Black Books, Monty Python, Absolutely Fabulous osv osv) på delad fjärde plats.
Har bestämt mig redan från början här att hålla mig till film. Så tänker inte gå igenom varken TP eller någon av de andra här.
Men jag vill ändå uppmana er till att se Twin Peaks. Eller se om. Vilket som funkar ypperligt. All makt åt Bob, Windom Earle, Log Lady och Dale Cooper!
The owls are not what they seem.
lördag 19 november 2011
Planet Terror
Det är väl ingen som missat det fantastiska mästerverket av Rodriguez?
Tarantino och Rodriguez gjorde för ett antal år sen en double feature med varsin hyllning till grindhouse-scenen.
Tarantinos bidrag, Death Proof, visade sig vara ett riktigt sömnpiller. Alldeles för långdragen, alldeles för mycket fokus på de "heta" tjejerna och deras oändliga dialoger. Alldeles för lite grindhouse och för mycket Tarantino helt enkelt. Dock är den första halvan av filmen ganska underhållande. Fram till kraschen alltså. Men sen, av någon outgrundlig anledning, kände han att "denna filmen måste nog vara minst en timme till". Suck... Soundtracket är väldigt... Tarantino. Kvinnorna likaså. Men det som gör filmen intressant är Kurt Russell. En av mina personliga favoriter och alltid lika bra. Utan honom hade filmen fallit helt.
Så efter att ha sett Death Proof så föll mina förhoppningar för Planet Terror litegrann redan innan ja sett den.
Wow. Vad. Fel. Jag. Hade.
Planet Terror är en utomordentlig film. Rodriguez har inte bara fångat känslan och estetiken av grindhouse-eran, utan dessutom kryddat den med sin egen speciella smak.
Föga förvånad bör man bli förvisso. Detta är trots allt mannen som gav oss en av tidernas bästa filmer: From Dusk Till Dawn.
Vad är Planet Terror då? Frågan är snarare: vad är den inte? Den har allt. Zombies, blod, lökig dialog, drama, action, komedi, kärlek och spänning. Filmen fokuserar på ett antal olika livsöden till bakgrunden av en zombie-liknande epidemi. Främst får vi följa Rose McGowans karaktär, Cherry, och hennes kille.
Värt att hålla utkik efter är Bruce Willis armé-karaktär och Quentin som sliskig soldat. Ett soeciellt HURRA utropar jag också för Josh Brolin och hans porträtterande av sin hustrumisshandlande doktor. Suveränt!
En perfekt film att se med polarna. Knäck en öl, tryck lite chips och garva loss till denna fantastiska rulle.
Betyg:4/5
Tarantino och Rodriguez gjorde för ett antal år sen en double feature med varsin hyllning till grindhouse-scenen.
Tarantinos bidrag, Death Proof, visade sig vara ett riktigt sömnpiller. Alldeles för långdragen, alldeles för mycket fokus på de "heta" tjejerna och deras oändliga dialoger. Alldeles för lite grindhouse och för mycket Tarantino helt enkelt. Dock är den första halvan av filmen ganska underhållande. Fram till kraschen alltså. Men sen, av någon outgrundlig anledning, kände han att "denna filmen måste nog vara minst en timme till". Suck... Soundtracket är väldigt... Tarantino. Kvinnorna likaså. Men det som gör filmen intressant är Kurt Russell. En av mina personliga favoriter och alltid lika bra. Utan honom hade filmen fallit helt.
Så efter att ha sett Death Proof så föll mina förhoppningar för Planet Terror litegrann redan innan ja sett den.
Wow. Vad. Fel. Jag. Hade.
Planet Terror är en utomordentlig film. Rodriguez har inte bara fångat känslan och estetiken av grindhouse-eran, utan dessutom kryddat den med sin egen speciella smak.
Föga förvånad bör man bli förvisso. Detta är trots allt mannen som gav oss en av tidernas bästa filmer: From Dusk Till Dawn.
Vad är Planet Terror då? Frågan är snarare: vad är den inte? Den har allt. Zombies, blod, lökig dialog, drama, action, komedi, kärlek och spänning. Filmen fokuserar på ett antal olika livsöden till bakgrunden av en zombie-liknande epidemi. Främst får vi följa Rose McGowans karaktär, Cherry, och hennes kille.
Värt att hålla utkik efter är Bruce Willis armé-karaktär och Quentin som sliskig soldat. Ett soeciellt HURRA utropar jag också för Josh Brolin och hans porträtterande av sin hustrumisshandlande doktor. Suveränt!
En perfekt film att se med polarna. Knäck en öl, tryck lite chips och garva loss till denna fantastiska rulle.
Betyg:4/5
torsdag 17 november 2011
Cthulhu demands spellcheck!
Vid en liten genomläsning av mina egna inlägg märker jag att det finns mer än ett par stavfel.
Jag tänker inte skylla på något eftersom det är jag själv som slarvar. Men jag kan säga att det enbart beror på att jag skriver alla mina inlägg genom min satans jävla iPhone.
Jag förstår inte grejen med iPhone. Jag har en själv men jag fattar fortfarande inte. Den har sämst batteritid, den dör lite som den själv vill, den hänger sig, är dyr, går sönder för minsta lilla och är allmänt jobbig. Apple har verkligen lyckats. De har sålt en undermålig produkt för löjligt mycket pengar till löjligt mycket folk och ingen verkar klaga.
Nu säger ni säkert "Men ajfååån regerar juhe!". Ok, visst. Det är upp till var och en att bestämma. Men tänk på det här:
Vilken är den enda telefonen som har ett eget hjälpcenter hos nästan varenda operatör?
Precis...
Jag tänker inte skylla på något eftersom det är jag själv som slarvar. Men jag kan säga att det enbart beror på att jag skriver alla mina inlägg genom min satans jävla iPhone.
Jag förstår inte grejen med iPhone. Jag har en själv men jag fattar fortfarande inte. Den har sämst batteritid, den dör lite som den själv vill, den hänger sig, är dyr, går sönder för minsta lilla och är allmänt jobbig. Apple har verkligen lyckats. De har sålt en undermålig produkt för löjligt mycket pengar till löjligt mycket folk och ingen verkar klaga.
Nu säger ni säkert "Men ajfååån regerar juhe!". Ok, visst. Det är upp till var och en att bestämma. Men tänk på det här:
Vilken är den enda telefonen som har ett eget hjälpcenter hos nästan varenda operatör?
Precis...
onsdag 16 november 2011
Warlock!
En lite bortglömd film-serie kan jag tycka. Den tredje installationen är ju enbart skit. Men de första två är ju riktiga klassiker!
Vem älskade inte den lurviga barbarkillen från ettan? Och vem minns inte den fantastiska födelse-scenen i början av tvåan?
Tänkte kolla om dessa klassiker aå fort tid finnes och göra några små genomgångar för er.
Vem älskade inte den lurviga barbarkillen från ettan? Och vem minns inte den fantastiska födelse-scenen i början av tvåan?
Tänkte kolla om dessa klassiker aå fort tid finnes och göra några små genomgångar för er.
tisdag 15 november 2011
söndag 13 november 2011
Primeval Kill
Jag har sagt det innan: crocs rewl! Både i och utanför film. Gillar man krokodiler så har man säker hört talas om Gustave. Den 10 meter långa mördaren i Burundi som ska ha käkat runt 300 pers. Han har blivit jagad, skjuten, de har gillrat fällor och kameror. Inget har lyckats. Gustave är för smart. En badass mo-fo croc helt enkelt.
En reporter med team skickas ner till Afrika för att undersöka krokodilen.
De dras in i en lokal krigsherres maktspel, fraterniserar med den lokala befolkningen och gör allt för att fånga Gustave.
Löst baserad på verkligheten är Primeval Kill en av de absolut främsta krokodil-filmer någonsin.
Det som höjer den ur mängden är framförallt själva krokodilen. Helt i CGI (en sak som vanligtvis gör mig lite hängig i mungiporna) så har den trots förutsättningarna ett läskigt verkligt utförande. Inte en enda gång genom filmen tänkte jag "jävla skiteffekter". Det märks att filmens effekt-team har lagt ner hjärta själ och otaliga timmar på denna bjässe. Allt från minst lilla rörelse till hur vatten och vass rör sig i närheten av besten känns fruktansvärt äkta.
Spänningen och stämningen byggs upp bra. Skådespelarna är mer än kompetenta, storyn drivs naturligt framåt och vi får varken för lite eller för mycket av något. Balansen mellan krigsherrens och krokodilens historia är fint fördelad. Att Gustave blivit så stor och hungrig efter människokött lär vi oss ha med inbördeskriget att göra. Tusentals har dött och efter ett tag blir det inte ens massgravar utan de dumpar bara liken i floden. Där smaskar Gustave i sig dem, växer och får på köpet en smak för homo sapiens.
I mitt tycke en perfekt "Stort Läskigt Djur" film utan att blanda in galna vetenskapsmän, urtida frusna monster eller hemliga regeringsprojekt.
Gillar du djut som äter folk? Se deb!!
Betyg: 4/5
En reporter med team skickas ner till Afrika för att undersöka krokodilen.
De dras in i en lokal krigsherres maktspel, fraterniserar med den lokala befolkningen och gör allt för att fånga Gustave.
Löst baserad på verkligheten är Primeval Kill en av de absolut främsta krokodil-filmer någonsin.
Det som höjer den ur mängden är framförallt själva krokodilen. Helt i CGI (en sak som vanligtvis gör mig lite hängig i mungiporna) så har den trots förutsättningarna ett läskigt verkligt utförande. Inte en enda gång genom filmen tänkte jag "jävla skiteffekter". Det märks att filmens effekt-team har lagt ner hjärta själ och otaliga timmar på denna bjässe. Allt från minst lilla rörelse till hur vatten och vass rör sig i närheten av besten känns fruktansvärt äkta.
Spänningen och stämningen byggs upp bra. Skådespelarna är mer än kompetenta, storyn drivs naturligt framåt och vi får varken för lite eller för mycket av något. Balansen mellan krigsherrens och krokodilens historia är fint fördelad. Att Gustave blivit så stor och hungrig efter människokött lär vi oss ha med inbördeskriget att göra. Tusentals har dött och efter ett tag blir det inte ens massgravar utan de dumpar bara liken i floden. Där smaskar Gustave i sig dem, växer och får på köpet en smak för homo sapiens.
I mitt tycke en perfekt "Stort Läskigt Djur" film utan att blanda in galna vetenskapsmän, urtida frusna monster eller hemliga regeringsprojekt.
Gillar du djut som äter folk? Se deb!!
Betyg: 4/5
fredag 11 november 2011
The Reef
Fortsätter på hajspåret.
De flesta har nog redan sett denna haj-skräckis från 2010. Eller jag inbillar mig det iaf.
Upplägget är enkelt. Kille i Australien jobbar med att segla båtar över havet till deras nya ägare. Ska segla iväg en fin skuta och då hakar lite folk på. Nämligen hans ex, hennes brorsa och dennes flickvän. Med ombord finns också killens medhjälpare, en sterotypisk aussie.
Allt går bra tills de går på ett rev, båten kapsejsar och de är fast i mitten av ingenstans. Snubben säger: "Öh, vi sinmar tebax ti ön vi va på för ett par scener sen." folket hakar på förutom aussien som vet vad som finns i vattnet.
Efter ett tag märker de att de förföljs av en fetegrym vithaj som vill ha lite snacks.
Enkelt upplägg. Väldigt bra utfört. Inget djupt psykologiskt drama. Inget hokus-pokus. Bara hungrig haj + utsatta människor.
Väldigt obehaglig måste jag säg. Just scenariot att simma mitt ute i havet och ha en hungrig vithaj efter sig. Själv skulle jag nog skita ner mig, svimma och drunkna.
Skådisarna är helt ok, fotot är fint och allt haj-relaterat ska vara enbart riktiga hajar (enligt infon om filmen iaf).
Taglinen är "Det läskigaste sedan Hajen". Kanske inte stämmer helt, men obehagligt är det.
Jag gillar den iaf och gillar du hajar så är det här faktiskt nåt att kolla in.
Betyg: 3,5/5
De flesta har nog redan sett denna haj-skräckis från 2010. Eller jag inbillar mig det iaf.
Upplägget är enkelt. Kille i Australien jobbar med att segla båtar över havet till deras nya ägare. Ska segla iväg en fin skuta och då hakar lite folk på. Nämligen hans ex, hennes brorsa och dennes flickvän. Med ombord finns också killens medhjälpare, en sterotypisk aussie.
Allt går bra tills de går på ett rev, båten kapsejsar och de är fast i mitten av ingenstans. Snubben säger: "Öh, vi sinmar tebax ti ön vi va på för ett par scener sen." folket hakar på förutom aussien som vet vad som finns i vattnet.
Efter ett tag märker de att de förföljs av en fetegrym vithaj som vill ha lite snacks.
Enkelt upplägg. Väldigt bra utfört. Inget djupt psykologiskt drama. Inget hokus-pokus. Bara hungrig haj + utsatta människor.
Väldigt obehaglig måste jag säg. Just scenariot att simma mitt ute i havet och ha en hungrig vithaj efter sig. Själv skulle jag nog skita ner mig, svimma och drunkna.
Skådisarna är helt ok, fotot är fint och allt haj-relaterat ska vara enbart riktiga hajar (enligt infon om filmen iaf).
Taglinen är "Det läskigaste sedan Hajen". Kanske inte stämmer helt, men obehagligt är det.
Jag gillar den iaf och gillar du hajar så är det här faktiskt nåt att kolla in.
Betyg: 3,5/5
torsdag 10 november 2011
Shark In Venice
Vi tar en udda jävel idag. Jag gillar hajar. Vithajar för att vara exakt. När det kommer till djurfilmer så är det bara krokodiler som smiskar hajar på fenorna. Krokodiler rewls!!
Men som sagt, jag gillar hajar. Så hittar jag en hajfilm så köper jag den. Detta var en dubbel-like direkt för Stephen Baldwin är filmens dragplåster.
Filmen öppnar med en ytterst tveksam dykning efter treasure ledd av en diabolisk Italienare. Med i dykteanet finns Baldwins pappa. Allt går inte bra. En jävulskt hungrig haj dyker upp (höhö) och snaskar i sig de dykdräktsklädda mozarella-pinnarna. När Baldwin får höra att hans farsa är borta drar han illa kvickt till Italien. Som en expert på i princip allt så bekräftar han att det var en haj och ingen båtpropeller som de vill påstå (hmmm).
Envis som han är kräver han att få dyka och kolla rundor efter sin farsa eftersom hans lik inte fanns bland de andra. Men nåt snack om en haj vill inte regeringen höra talas om.
Epic!
Av titeln och upplägget att döma så förstår ni nog vad det är för film vi snackar om. Jag älskar detta. Slukar det med hull och hår. Filmer som Lake Placif, Mega Piranha och Frankenfish är religion hos mig. Så jag gillar detta skarpt. Gillar du Baldwin, hajar och kan ha förbiseende med en kanske inte superoriginell story så kolla in denna.
Betyg: 3/5
Men som sagt, jag gillar hajar. Så hittar jag en hajfilm så köper jag den. Detta var en dubbel-like direkt för Stephen Baldwin är filmens dragplåster.
Filmen öppnar med en ytterst tveksam dykning efter treasure ledd av en diabolisk Italienare. Med i dykteanet finns Baldwins pappa. Allt går inte bra. En jävulskt hungrig haj dyker upp (höhö) och snaskar i sig de dykdräktsklädda mozarella-pinnarna. När Baldwin får höra att hans farsa är borta drar han illa kvickt till Italien. Som en expert på i princip allt så bekräftar han att det var en haj och ingen båtpropeller som de vill påstå (hmmm).
Envis som han är kräver han att få dyka och kolla rundor efter sin farsa eftersom hans lik inte fanns bland de andra. Men nåt snack om en haj vill inte regeringen höra talas om.
Epic!
Av titeln och upplägget att döma så förstår ni nog vad det är för film vi snackar om. Jag älskar detta. Slukar det med hull och hår. Filmer som Lake Placif, Mega Piranha och Frankenfish är religion hos mig. Så jag gillar detta skarpt. Gillar du Baldwin, hajar och kan ha förbiseende med en kanske inte superoriginell story så kolla in denna.
Betyg: 3/5
onsdag 9 november 2011
The Cell
Usch. Jag hade faktiskt tänkt skriva om den här förvirrade, överpretentiösa skitrullen.
Men efter att ha sett Nostalgia Critics lysande recension av den känner jag att det inte behövs. Detta är awesome på flera sätt.
1. Jag slipper se igenom skiten igen.
2. Det finns alltså fler som jag! Som inte gillar den! Som ser igenom det ytliga skalet av färgglad skit för att se hur botten är helt barskrapad.
3. Det är inte bara jag som stört mig på hur tunn filmen är. Hur meningslös den hade varit utan sina "konstiga" scener som är konstiga mest för konstighetens skull.
4. Yay!!!
Gå in på www.thatguywiththeglasses.com och klicka er fram till recensionen och njut!
När sen känslan av att ni hatar Tarsem Singh har lagt sig så tycker jag att ni ska kolla in hans film The Fall. Den är konstig den med och består av många märkliga konst-installations-doftande scener, men har till skillnad från The Cell ett visst djup och en storyline som har ett sunt mått av logik och realism.
Men efter att ha sett Nostalgia Critics lysande recension av den känner jag att det inte behövs. Detta är awesome på flera sätt.
1. Jag slipper se igenom skiten igen.
2. Det finns alltså fler som jag! Som inte gillar den! Som ser igenom det ytliga skalet av färgglad skit för att se hur botten är helt barskrapad.
3. Det är inte bara jag som stört mig på hur tunn filmen är. Hur meningslös den hade varit utan sina "konstiga" scener som är konstiga mest för konstighetens skull.
4. Yay!!!
Gå in på www.thatguywiththeglasses.com och klicka er fram till recensionen och njut!
När sen känslan av att ni hatar Tarsem Singh har lagt sig så tycker jag att ni ska kolla in hans film The Fall. Den är konstig den med och består av många märkliga konst-installations-doftande scener, men har till skillnad från The Cell ett visst djup och en storyline som har ett sunt mått av logik och realism.
Sword Of Vengeance
Den första delen i den blodiga Lone Wolf and Cub serien.
I väst fick vi stifta bekantskap med hyrsvärdet Lone Wolf och hans son under titeln Shogun Assassin. Det var dock bara en ihopklippt version av de två första filmerna. Trots detta och trots att det i grund och botten är en historia av samurai-variant, inte skräck, så lyckades den bli klassad som en video nasty av det brittiska BBFC.
Protagonisten (eller antihjälten) Ogami Itto, blir falskt anklagad för förräderi men vägrar att bara svälja det som det badass han är. Istället påbörjar han sin resa av hämnd tillsammans med sin son. Med sitt namn befläckat, hustru mördad och med befängda anklagelser mot sig anser han sig inte ha något annat val än att axla rollen som Lone Wolf.
För sitt svek mot honom får Yagyu klanen smaka stål och betala i blod.
Med engagerande dialog (om man ska tro översättningen iaf), episka svärdfighter, en total badass till hjälte, fantastisk scenografi och musik som säkerligen gör Tarantino våt i byxan så är Lone Wolf and Cub igång med en kanonstart. Blodet sprutar, stålet klingar och de diaboliska förolämpningarna haglar.
Jag älskar samtliga installationer i serien. Det är svårt att utse en favorit bland de sex lika fantastiska delarna.
Så mycket kan jag säg att om du gillar samuraier, dystra japaner, blod och hämnd så borde du spana in denna klassiska filmserie.
Betyg: 3,5/5
I väst fick vi stifta bekantskap med hyrsvärdet Lone Wolf och hans son under titeln Shogun Assassin. Det var dock bara en ihopklippt version av de två första filmerna. Trots detta och trots att det i grund och botten är en historia av samurai-variant, inte skräck, så lyckades den bli klassad som en video nasty av det brittiska BBFC.
Protagonisten (eller antihjälten) Ogami Itto, blir falskt anklagad för förräderi men vägrar att bara svälja det som det badass han är. Istället påbörjar han sin resa av hämnd tillsammans med sin son. Med sitt namn befläckat, hustru mördad och med befängda anklagelser mot sig anser han sig inte ha något annat val än att axla rollen som Lone Wolf.
För sitt svek mot honom får Yagyu klanen smaka stål och betala i blod.
Med engagerande dialog (om man ska tro översättningen iaf), episka svärdfighter, en total badass till hjälte, fantastisk scenografi och musik som säkerligen gör Tarantino våt i byxan så är Lone Wolf and Cub igång med en kanonstart. Blodet sprutar, stålet klingar och de diaboliska förolämpningarna haglar.
Jag älskar samtliga installationer i serien. Det är svårt att utse en favorit bland de sex lika fantastiska delarna.
Så mycket kan jag säg att om du gillar samuraier, dystra japaner, blod och hämnd så borde du spana in denna klassiska filmserie.
Betyg: 3,5/5
Djungelmassakern aka L Ultimo Cacciatore eller The Last Hunter
Fuck yeah! Italiensk krigsfilm signerad Antonio Margheriti med David Warbeck i huvudrollen.
Efter att ha sett sin bäste polare dö tackar Harry (Warbeck) ja till ett top secret uppdrag långt bakom fiendens linjer. Han får med sig en trupp av rediga badasses samt en journalist vid namn Jane (som spelas av Mia Fartows syrra, Tisa). Det går inte direkt asbra och djungelns lag kommer verkligen till sin fulla rätt. Only the strong survive.
Mycket våld, blod och lökig dialog. Allt som man förväntar sig helt enkelt från en italiensk-signerad krigsfilm från tidigt 80. Musiken är funky fresh och miljöerna är i princip de samma som du ser i Apocalypse Now.
Det här är rakt igenom awesome! Gillar du 80-talet och italiensk action så är detta en fullträff!
Betyg: 4/5
Efter att ha sett sin bäste polare dö tackar Harry (Warbeck) ja till ett top secret uppdrag långt bakom fiendens linjer. Han får med sig en trupp av rediga badasses samt en journalist vid namn Jane (som spelas av Mia Fartows syrra, Tisa). Det går inte direkt asbra och djungelns lag kommer verkligen till sin fulla rätt. Only the strong survive.
Mycket våld, blod och lökig dialog. Allt som man förväntar sig helt enkelt från en italiensk-signerad krigsfilm från tidigt 80. Musiken är funky fresh och miljöerna är i princip de samma som du ser i Apocalypse Now.
Det här är rakt igenom awesome! Gillar du 80-talet och italiensk action så är detta en fullträff!
Betyg: 4/5
tisdag 8 november 2011
The blood on the floor... it brought me back!
Amazon. Jag nämner det nog titt som tätt. Jag vill bara klargöra.
Jag är INTE sponsrad. Jag får INTE betalt av dem.
Jag bara gillar Amazon väldigt, väldigt mycket. Man kan hitta det mesta inom film där för en rimlig summa. Allt från obskyra gamla splatter-rullar till senare Hollywood-fiaskon.
Jag rekommenderar samtliga som är intresserade av film att kolla in Amazon innan de lägger in en dyr beställning från någon mindre sida som säljer samma produkter till det femdubbla priset.
Jag har lagt upp en liten "gadget" till höger här på sidan nu. Så om ni läser om någon film ni skulle vilja köpa eller kolla in så är det bara till att söka där så kommer ni direkt till Amazon. Själv föredrar jag att beställa genom deras Engelska sida. Frakten blir inte brutaldyr plus att det går relativt snabbt att få hem sakerna. Vilket är bra för mig eftersom jag är löjligt otålig när det gäller sånt.
Ska försöka komma ihåg att lägga IMDB-länkar till filmerna jag skriver om hädanefter också.
Jaja. Det var väl allt.
Jag är INTE sponsrad. Jag får INTE betalt av dem.
Jag bara gillar Amazon väldigt, väldigt mycket. Man kan hitta det mesta inom film där för en rimlig summa. Allt från obskyra gamla splatter-rullar till senare Hollywood-fiaskon.
Jag rekommenderar samtliga som är intresserade av film att kolla in Amazon innan de lägger in en dyr beställning från någon mindre sida som säljer samma produkter till det femdubbla priset.
Jag har lagt upp en liten "gadget" till höger här på sidan nu. Så om ni läser om någon film ni skulle vilja köpa eller kolla in så är det bara till att söka där så kommer ni direkt till Amazon. Själv föredrar jag att beställa genom deras Engelska sida. Frakten blir inte brutaldyr plus att det går relativt snabbt att få hem sakerna. Vilket är bra för mig eftersom jag är löjligt otålig när det gäller sånt.
Ska försöka komma ihåg att lägga IMDB-länkar till filmerna jag skriver om hädanefter också.
Jaja. Det var väl allt.
måndag 7 november 2011
The Hills Have Eyes
Oh yes. Alexandre Aja tolkar Wes Cravens gamla kannibal-folk klassiker. Jag gillar denna. Min sambo var lite mer tveksamt inställd.
Men den uppfyller det underhållningskrav jag har på en sån här film. Det är blodigt, karaktärerna har någon form av personlighet så man åtminstone bryr sig litegrann när de dör och soundtracket är faktiskt jäkligt bra. Jag har gillat Aja's stil ända sen jag såg Haute Tension (Switchblade Romance). Men har man inte sett något han gjort så rekommenderar jag nog att se den innan man ger sig på The Hills Have Eyes.
Betyg: 3,5/5
Men den uppfyller det underhållningskrav jag har på en sån här film. Det är blodigt, karaktärerna har någon form av personlighet så man åtminstone bryr sig litegrann när de dör och soundtracket är faktiskt jäkligt bra. Jag har gillat Aja's stil ända sen jag såg Haute Tension (Switchblade Romance). Men har man inte sett något han gjort så rekommenderar jag nog att se den innan man ger sig på The Hills Have Eyes.
Betyg: 3,5/5
Conan (2011), Xtro II, The Mutilator
Såg igår 3st filmer hemma hos min gode vän Dan. Tänkte säga nåt litet om de tre olika rullarna.
Conan. Snyggt foto, snygga miljöer, Ron Perlman. Det var det enda positiva jag hade om den. Dialogen var värdelös, iaf de delar man kunde urskilja ut allt jävla mumlande. Våldet var snyggt men alldeles för sparsamt med tanke på hur tunn och obefintlig storyn var. Mer slakt hade uppskattats. Jag gillar inte alls Jason Momoa ellet va fan han heter, som spelar självaste Conan. Arnold må bryta och ha talang som en burksoppa, men han har åtminstone en närvaro i alla sina filmer. Han förlitar sig inte på ett slugt leende och inoljade bröstmuskler (äh, tyst med dig). Jag förstod inte en enda gång varför Conan gjorde som han gjorde eller vad som drev honom. Mer krut hade lagts på en "bakgrund" till honom men ändå kändes han som mer av en främling än vad Arnolds Conan var i originalet. Dessutom lyckades de få Rose McGowan att vara utomordentligt ful. En ytterst trist bedrift.
Nä, detta var inget jag blev till mig i trasorna av. Tråkigt och oengagerat. Se de gamla rullarna med Arnold istället.
Betyg: 2/5
Xtro II. Alla som sett den första Xtro förstår att det inte direkt är Oscars-vinnare vi snackar här. Men den första Xtro var om inte kvalitativ åtminstone intressant och underhållande. I den andra installationen får vi genomlida en plågsam Alien/Aliens kopia med en dyngpackad Jean-Michael Vincent (killen från Airwolf) i huvudrollen. Inget är bra. Allt är dåligt. Man kan åtminstone få sig ett par goda skratt men mycket mer än det tar man inte med sig från denna skräp-rulle. I en intervju som var inkluderad i extramaterialet så säger regissören själv att det är en skitrulle. Uppfriskande inställning. Tänk om bara Uwe Boll hade haft samma självinsikt.
Betyg: 1,5/5
The Mutilator (aka Fall Break). Till sist har vi en härlig gammal slasher. Låg budget, usla skådisar (men med den sortens uselhet som endast återfinns hos amatörskådisar under 70 och 80-talets glansdagar) och massa snaskigt blod. Antagonisten är huvudpersonens pappa, som hatar denne för att han av misstag sköt ihjäl sin mamma (antagonistens fru) när han var liten. Åren har gått och sonen och hans vänner är nu i övre tonåren.
De beslutar sig att ta en liten semester i pappans strandstuga på någon nära belägen ö. De festar och gör tokiga saker som sig bör för tonåringar på 80-talet. En efter en blir de plockade på de mest besynnerliga sätt. Råare och råare. Favoritscenen måste bli när pappan kör in rn wheed-whacker i magen på den "sportiga" killen. En handling som resulterar i en mer utdragen och mer dramatisk döds-scen än vad som nånsin skådats förr.
Överlag en väldigt bra 80-talare. Bra mord, bra effekter, bra b-skådisar. Jag rekommenderar den varmt för alla fans av genren.
Betyg: 3,5/5
Conan. Snyggt foto, snygga miljöer, Ron Perlman. Det var det enda positiva jag hade om den. Dialogen var värdelös, iaf de delar man kunde urskilja ut allt jävla mumlande. Våldet var snyggt men alldeles för sparsamt med tanke på hur tunn och obefintlig storyn var. Mer slakt hade uppskattats. Jag gillar inte alls Jason Momoa ellet va fan han heter, som spelar självaste Conan. Arnold må bryta och ha talang som en burksoppa, men han har åtminstone en närvaro i alla sina filmer. Han förlitar sig inte på ett slugt leende och inoljade bröstmuskler (äh, tyst med dig). Jag förstod inte en enda gång varför Conan gjorde som han gjorde eller vad som drev honom. Mer krut hade lagts på en "bakgrund" till honom men ändå kändes han som mer av en främling än vad Arnolds Conan var i originalet. Dessutom lyckades de få Rose McGowan att vara utomordentligt ful. En ytterst trist bedrift.
Nä, detta var inget jag blev till mig i trasorna av. Tråkigt och oengagerat. Se de gamla rullarna med Arnold istället.
Betyg: 2/5
Xtro II. Alla som sett den första Xtro förstår att det inte direkt är Oscars-vinnare vi snackar här. Men den första Xtro var om inte kvalitativ åtminstone intressant och underhållande. I den andra installationen får vi genomlida en plågsam Alien/Aliens kopia med en dyngpackad Jean-Michael Vincent (killen från Airwolf) i huvudrollen. Inget är bra. Allt är dåligt. Man kan åtminstone få sig ett par goda skratt men mycket mer än det tar man inte med sig från denna skräp-rulle. I en intervju som var inkluderad i extramaterialet så säger regissören själv att det är en skitrulle. Uppfriskande inställning. Tänk om bara Uwe Boll hade haft samma självinsikt.
Betyg: 1,5/5
The Mutilator (aka Fall Break). Till sist har vi en härlig gammal slasher. Låg budget, usla skådisar (men med den sortens uselhet som endast återfinns hos amatörskådisar under 70 och 80-talets glansdagar) och massa snaskigt blod. Antagonisten är huvudpersonens pappa, som hatar denne för att han av misstag sköt ihjäl sin mamma (antagonistens fru) när han var liten. Åren har gått och sonen och hans vänner är nu i övre tonåren.
De beslutar sig att ta en liten semester i pappans strandstuga på någon nära belägen ö. De festar och gör tokiga saker som sig bör för tonåringar på 80-talet. En efter en blir de plockade på de mest besynnerliga sätt. Råare och råare. Favoritscenen måste bli när pappan kör in rn wheed-whacker i magen på den "sportiga" killen. En handling som resulterar i en mer utdragen och mer dramatisk döds-scen än vad som nånsin skådats förr.
Överlag en väldigt bra 80-talare. Bra mord, bra effekter, bra b-skådisar. Jag rekommenderar den varmt för alla fans av genren.
Betyg: 3,5/5
The Stendhal Syndrome
Asia Argento. Ennio Morticone. De två främsta ingredienserna som gör denna filmen till något mer än en film.
Stendhal Syndrome är bog en av de Argento-filmer jag håller kärast. En underbart skruvad story, Asia Argento i huvudrollen och ett löjligt bra soundtrack signerat Morricone.
Asia's rolltolkning av Anna är spektakulär och håller en naglad vid soffan ända tills sista scenen. Det skadar ju inte att hon dessutom är trevlig att titta på.
Jag vill inte säga för mycket om varken handling eller tvister i filmen. Har du inte sett den så gör det helt enkelt!
Betyg:4,5/5
Stendhal Syndrome är bog en av de Argento-filmer jag håller kärast. En underbart skruvad story, Asia Argento i huvudrollen och ett löjligt bra soundtrack signerat Morricone.
Asia's rolltolkning av Anna är spektakulär och håller en naglad vid soffan ända tills sista scenen. Det skadar ju inte att hon dessutom är trevlig att titta på.
Jag vill inte säga för mycket om varken handling eller tvister i filmen. Har du inte sett den så gör det helt enkelt!
Betyg:4,5/5
fredag 4 november 2011
Oh the horror! The horror!
Som ett barn på julafton öppnar man de trevliga vadderade kuverten från Amazon. 
Omen IV: The Awakening
Jag vet inte hur pass mycket sanning det ligger i det (helt ärligt har jag inte orkat kolla upp) men enligt reklamen för Omen boxen så är det här första gången Omen IV släppts på Dvd.
Anledningen för mig är helt okänd. Det kan inte vara för att den var för extrem, för det är den inte. Den är inte särskilt kontroversiell. Ej heller överdrivet blodig. Kan det varit att ingen vinst fanns att hämtas i släppet?
Högst sannolikt.
Den sämsta av alla installationer i Omen-sagan? Ja, förutom remaken som fortfarande håller sin plats som en av de sämsta nyinspelningarna någonsin.
Där finns dock ett par scener som gör det här lilla bortglömda stycket skräckhistoria värt att kolla in.
Speciellt en scen.
En scen så episk så att slutet av Double Team framstår som slentrian.
För att understryka hur mycket jag älskar denna scen så krävs det lite bakgrundshistoria. Nämligen det att jag avskyr hippies. Alla sorter. Deras naiva inställning av en värld i fred där alla håller hand och sjunger tillsammans med deras bristande hygien och oförmåga att göra något annat för att uppnå sin utopi förutom att protestera med lökiga slogans i glada färger på egenhändigt tillverkade miljövänliga kartong-skyltar vänder min mage ut och in. Hatar dem.
Så när det lilla djävulsbarnet i Omen IV sätter en hel new age mässa och dess besökare i brand så rinner det tårar längs min kind. Glädjetårar.
Den lilla snutten gör hela filmen värd besväret och höjer dess betyg från undermåliga 2 till hela 4poäng.
Burn, hippies, burn!
Betyg:2(4)/5
Anledningen för mig är helt okänd. Det kan inte vara för att den var för extrem, för det är den inte. Den är inte särskilt kontroversiell. Ej heller överdrivet blodig. Kan det varit att ingen vinst fanns att hämtas i släppet?
Högst sannolikt.
Den sämsta av alla installationer i Omen-sagan? Ja, förutom remaken som fortfarande håller sin plats som en av de sämsta nyinspelningarna någonsin.
Där finns dock ett par scener som gör det här lilla bortglömda stycket skräckhistoria värt att kolla in.
Speciellt en scen.
En scen så episk så att slutet av Double Team framstår som slentrian.
För att understryka hur mycket jag älskar denna scen så krävs det lite bakgrundshistoria. Nämligen det att jag avskyr hippies. Alla sorter. Deras naiva inställning av en värld i fred där alla håller hand och sjunger tillsammans med deras bristande hygien och oförmåga att göra något annat för att uppnå sin utopi förutom att protestera med lökiga slogans i glada färger på egenhändigt tillverkade miljövänliga kartong-skyltar vänder min mage ut och in. Hatar dem.
Så när det lilla djävulsbarnet i Omen IV sätter en hel new age mässa och dess besökare i brand så rinner det tårar längs min kind. Glädjetårar.
Den lilla snutten gör hela filmen värd besväret och höjer dess betyg från undermåliga 2 till hela 4poäng.
Burn, hippies, burn!
Betyg:2(4)/5
torsdag 3 november 2011
Phenomena
Jag är inne på del 5 i mitt Argento maraton och turen har kommit till Phenomena. Den fantastiskt skruvade pärlan från 1984.
Vad att säga? Argento är Argento. Skräckfarfar. För mig är det främst två saker i hans filmer som gör mig varm. Musiken och bildspråket. Phenomena är inget undantag.
Apor, insekter, Donald Pleasance, danska skolflickor, vackra mord och ett fantastiskt soundtrack.
Jag kan inte säga nåt som inte redan är sagt. Har du inte sett den så gör det. Har du sett den så gör det igen. Nu trycker jag på play iaf.
Betyg: 4/5
Vad att säga? Argento är Argento. Skräckfarfar. För mig är det främst två saker i hans filmer som gör mig varm. Musiken och bildspråket. Phenomena är inget undantag.
Apor, insekter, Donald Pleasance, danska skolflickor, vackra mord och ett fantastiskt soundtrack.
Jag kan inte säga nåt som inte redan är sagt. Har du inte sett den så gör det. Har du sett den så gör det igen. Nu trycker jag på play iaf.
Betyg: 4/5
Wasting Away
Något så ovanligt som en zombie-film sedd ur de odödas ögon.
Efter ett ödesdigert misstag blir huvudkaraktärerna infekterade och förvandlade till de levande döda. Dock förstår dem inte detta själva. Folk
omkring dem ter sig märkliga och onaturliga. Efter ett möte med en "soldat" som även han är infekterad och lite väl naiv slutledningsförmåga så kommer de till slutsatsen att de nog har blivit supersoldater. Samt att alla ANDRA har blivit infekterade av något annat...
Upplägget är briljant. Idén är fantastiskt. Det är utförandet, agerandet och effekterna som inte håller måttet. Men för min egen del gör det inget. Wasting Away är en frisk fläkt i zombieträsket och besitter så pass mycket charm och kärlek att den övertygar mig. Jag fullkomligen älskar zombiefilmer av alla dess slag, men ibland kan det vara skönt med något annat än det vanliga upplägget.
Är du ute efter blod och snask får du inte dina lustar uppfyllda här. Vill du dock se en zombierulle från andra sidan och kan tåla lite B-känsla (dock långt ifrån det värsta du kommer att se) så är detta nåt för dig.
Själv plocka jag mitt exemplar för futtiga 5:- från Amazon, vilket den var klart värd.
Betyg: 3/5
Efter ett ödesdigert misstag blir huvudkaraktärerna infekterade och förvandlade till de levande döda. Dock förstår dem inte detta själva. Folk
omkring dem ter sig märkliga och onaturliga. Efter ett möte med en "soldat" som även han är infekterad och lite väl naiv slutledningsförmåga så kommer de till slutsatsen att de nog har blivit supersoldater. Samt att alla ANDRA har blivit infekterade av något annat...
Upplägget är briljant. Idén är fantastiskt. Det är utförandet, agerandet och effekterna som inte håller måttet. Men för min egen del gör det inget. Wasting Away är en frisk fläkt i zombieträsket och besitter så pass mycket charm och kärlek att den övertygar mig. Jag fullkomligen älskar zombiefilmer av alla dess slag, men ibland kan det vara skönt med något annat än det vanliga upplägget.
Är du ute efter blod och snask får du inte dina lustar uppfyllda här. Vill du dock se en zombierulle från andra sidan och kan tåla lite B-känsla (dock långt ifrån det värsta du kommer att se) så är detta nåt för dig.
Själv plocka jag mitt exemplar för futtiga 5:- från Amazon, vilket den var klart värd.
Betyg: 3/5
I have such sights to show you
Svårt att få med hela filmhyllan på bild. Stort as. Men det jag vill ha sagt är att där finns en hel del att gå igenom. 
Mortuary
Vill du begå socialt självmord? Bjud in dina polare till filmkväll och sätt igång Mortuary.
Intet ont anande plockade jag upp den i rebacken på Hemmakväll och tänkte:
- Tobe Hooper gör zombiefilm. Hmmm. Hur kass kan de va egentligen?
Fy fan vad fel jag hade. Detta var en av de vedervärdigaste skitrullar jag nånsin sett. Helt befriad från story, berättande, dugliga skådespelare och dugliga effekter. En total orgie i Sämst! Ni måste förstå, jag älskar dålig film. Men för att en film ska vara "bra" dålig så krävs ett mått av naivitet. En krydda av kärlek. Och sist men inte minst: passion. Du kan inte göra en "bra" dålig film när du tror dig själv vara säker i din regissör-stol enbart för att du lyckades skapa något sjukt bra för 30 år sedan. Att se Mortuary och INTE varna folk för hur genomrutten den är borde beläggas med dödsstraff... Eller åtminstone ett rejält kok stryk.
1 poäng plockar den hem enbart för nyttjandet av en fantastisk Dillinger Escape Plan låt som avkompanjerar eftertexterna.
Slutkläm: se INTE. Inte ens av nyfikenhet. Du plockar inte med dig något förutom ett förlorat hopp för mänskligheten från den här skitfilmen.
Betyg 1/5
Intet ont anande plockade jag upp den i rebacken på Hemmakväll och tänkte:
- Tobe Hooper gör zombiefilm. Hmmm. Hur kass kan de va egentligen?
Fy fan vad fel jag hade. Detta var en av de vedervärdigaste skitrullar jag nånsin sett. Helt befriad från story, berättande, dugliga skådespelare och dugliga effekter. En total orgie i Sämst! Ni måste förstå, jag älskar dålig film. Men för att en film ska vara "bra" dålig så krävs ett mått av naivitet. En krydda av kärlek. Och sist men inte minst: passion. Du kan inte göra en "bra" dålig film när du tror dig själv vara säker i din regissör-stol enbart för att du lyckades skapa något sjukt bra för 30 år sedan. Att se Mortuary och INTE varna folk för hur genomrutten den är borde beläggas med dödsstraff... Eller åtminstone ett rejält kok stryk.
1 poäng plockar den hem enbart för nyttjandet av en fantastisk Dillinger Escape Plan låt som avkompanjerar eftertexterna.
Slutkläm: se INTE. Inte ens av nyfikenhet. Du plockar inte med dig något förutom ett förlorat hopp för mänskligheten från den här skitfilmen.
Betyg 1/5
onsdag 2 november 2011
Come with me if you want to live
Amatörkritiker. Japp. Finns tusentals redan men här är en till. Kommer blogga om både bra och dålig film. Förhoppningsvis mest bra. Älskar du film och i synnerhet skräck så följ gärna. Kanske kan jag rädda dig från en ruskigt dålig rulle eller till och med öppna dina ögon för en jävligt bra? Vi får se.
I'll be back...
I'll be back...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)