The Exterminator

John (Roberts Ginty) är en soldat. Han har tjänstgjort i vietnam. Numera jobbar han som lastare på ett åkeri och allt är frid och fröjd. Tills en dag när en bunke slödder försöker sno från en lastkaj. John lägger sig i men får bli räddad av sin polare.
De prylar upp slöddret ganska bra. Men nästa dag blir Johns polare överfallen av samma slödder, rånad och misshandlad så pass att han riskerar invaliditet.
John gillar inte. Han ger sig ut på hämndstråk. I sann vigilante-anda tar han på sig att egenhändigt rensa upp slöddret i samhället som han anser vara ansvariga för dess förfall. Han är skoningslös och skonar ingen. Han har blivit The Exterminator...

Glickenhaus vigilante film från tidigt åtti är en schysst "ta lagen i egna händer" historia. Våldet är opolerat och brutalt. Likaså är porträtteringen av stadens undersida. Pedofili, rån, misshandel, korumption ja, you name it.

Schysst rulle som gör sig förtjänt av sin kultstatus, men inte mer. Den är bra, rå och väl utförd. Men inget extraordinärt direkt. Gillar du våld så se den!

Dead Mans Shoes

Richard (Paddy Considine) är en soldat. En soldat med ett mål. Att hämnas de hemskheter som hans efterblivna bror utsatts för.
Som en krokodil lurar han på sina byten och slår till när stunden är rätt. Med den distinkta skillnaden från en krokodil att han inte bara vill ha ihjäl sina offer utan även utsätta dem för så grov psykologisk terror som möjligt innan de dör.
Vad har egentligen hänt hans bror? Och vems fel är det hela?

"Dead Mans Shoes" är en hämndhistoria. Ingen tvekan om saken. Britter kan dessutom det här med att hålla saker realistiska. De förföljda i filmen är ett gäng småskaliga pundare/langare och de både ser ut som det och deras hem återspeglar deras roller perfekt. Sjaskigt, sunkigt och ytterst rått.
Paddy är briljant som den hämndlystne brodern och mycket av filmens charm hänger på honom. Musiken är nedtonad och väldigt stämningsfull. Sättet på vilket han hämnas är både rått och brutalt. Inga snälla nådaskott här, det är fullt ut våld.
Lågpunkterna i filmen är det svartvita filtret över tillbakablickarna och slutet på filmen lämnar en del att önska. Slutet var väl inte dåligt som så, men jag var inget fan av det.

Överlag är detta en schysst film. Rå, välspelad och med en grym ton som bibehålls filmen igenom.
Vet inte om det är en homage eller av en ren händelse, men Richard glider runt i en likadan jacka som huvudkaraktären (John) har i "The Exterminator". Fan. Nu blev jag sugen på att se den också.

Anyways. Hämnd. Rått. Bra. Jag gillart!

Satans Baby Doll aka La Bimba De Satana

Oh my lord... Sicken soppa. En kvinna dör på ett slott där de inneboende består av en kåt heroinistgubbe, en psykotisk tonåring, en kåt nunna, en smått galen vaktmästare och en handikappad stackare. Tonåringen är den avlidna kvinnans dotter.
Hon hör sin mamma ropa på henne efter döden. Rösten ber henne att döda folket på slottet. Hon gör det. Eller ja. Typ iaf... Folk dör. Kvinnor masturberar. Hysterisk dialog sker. Allt i en salig blandning.

Wow. Wow. Wow. Att sträcka ut ett så pass tunt manus över 75min speltid är minst sagt imponerande. Det som segar ut tiden är iaf en bunke omotiverade onani-scener från filmens kvinnliga roll-lista. Hade denna filmen släppts idag skulle det krävts ganska många Facebook sidor för att stötta kvinnornas minst sagt håriga val av könsprydnad.

Musiken är ruggigt awesome! Skådespelarna är inte fy skam, men har inte så mycket att jobba med. De får dessutom till en hel del schyssta vinklar genom filmen som ger den ett lite mer proffsigt intryck.
Är du inte ett fan av lökig sleaze-film så är detta inget jag kan rekommendera. Delar du dock min fascination för denna stundvis väldigt underhållande genre så är "Satans Baby Doll" väldigt sevärd!

Själv har jag snart köpt ihop alla släpp till dagens datum av bolaget Shameless. Inköp som jag absolut rekommenderar för fans av italienska genrefilmer såsom giallo, sleaze och liknande. Alltid snyggt förpackade, så oklippta som bolaget förmår och med skoj samlarvärde i ren snygghet i filmhyllan. I like!

Giallo

Dario Argento har gjort ett par ruggigt bra filmer. Mina personliga favoriter är "Tenebre", "Bird With The Crystal Plumage", "Cat O Nine Tails" och "Suspiria". Han var jäkligt bra på sin sak. Särskilt hans giallos var väl utförda. Självklart blir man därför lite till sig när han släpper en ny film. En giallo. Som heter "Giallo". Det måste ju vara åtminstone sevärt?
Det trodde jag iaf, så jag såg den. Misstag.

Storyn kretsar kring en mördare som kidnappar vackra kvinnor, deformerar, dödar och dumpar dem (vilket för övrigt för mina tankar till en ruggigt bra låt med bandet Deranged vid namn "Mutilate and dump you").
Han kidnappar en modell, hennes syster går till polisen, blir hänvisad till Enzo (Adrien Brody) och här börjar jakten. Eller ja. Det var poängen iaf.
Enligt Enzo så utför mördaren sina hemska dåd för att han hatar vackra saker och vill att allting är lika fult som han själv... Plöööh... Titeln anspelar på att mördaren har gul hy till följd av en leversjukdom förresten. Fyndigt Argento. Fyndigt.
Hur ska det gå? Kommer de finna den kidnappade systern innan hon blir slaktad? Bryr vi oss?

"Giallo" är en trött film. Trött, oinspirerad, rutten och tråkig. Killen som skrivit musiken MÅSTE ha sett Tim Burtons "Batman" kort innan iom att han snott karaktäristiska slingor skrivna av Elfman därifrån rakt av. Argento var en av regissörerna som gjorde giallo genren så pass populär som den var på 70-talet. Han uppfann trick (de han inte stal av Hitchcock vill säga) som efterapades av många. Så att han så här många år efter sin storhetstid som giallo-regissör väljer att återuppleva det med denna kväljningsframkallande sörja är bortom mig.
Inte nog med att filmen är rakt igenom dålig så är ensemblen dessutom kass. Den enda med en gnutta inlevelse är Brody (som jag gillar) och till och med honom verkar Argento sagt till att vara så tråkig som möjligt.

Undvik! Undvik som ett aids-smittat balkan-luder. Det här är dåligt. Rakt igenom dåligt. Skit.

Blitz

Tom Brant (Statham) är en snut som spelar efter sina egna regler. Du vet typen. Den hårdföre, kaxiga snuten som lever på gränsen. Äter aldrig. Dricker enbart kaffe och sprit. Ensamvargen. Ja. Du vet.
Trubbel uppstår i hans distrikt när någon börjar ha ihjäl poliser. I samma veva dör komissariens fru och in kommer en ny kille. Porter Nash, en homosexuell detektiv spelad ytterst briljant av Paddy Considine (som spelad en av de två Andy i "Hot Fuzz"). Brant och Nash blir såklart ett perfekt omaka par. Den burdust maskulina testosteronmaskinen Brant tillsammans med den prydliga polerade Nash. Que the hilarious stereotypical gay-jokes.
Väl sida vid sida kryper de sakta men säkert mot den skyldige. En ytterst störd ung man som ett par år tidigare blivit förudmjukad och rejält prylad av, japp du gissa rätt, Brant.
En katt och råtta lek påbörjas. Vem tar vem?

"Blitz" är inget nytt. Inte nånstans. Det är en formel vi sett otaliga gånger förr. Men detta är fucking awesome! Vi har inte bara en stenhård Statham och en Considine i absolut toppform (som här till skillnad från i "Hot Fuzz" verkligen får en chans att visa hur pass bra skådis han är) utan även Aidan Gillen i rollen som snutmördaren som verkligen levererar. De tre ytterst stabila huvudkaraktärerna har dessutom en kaskad av kompetenta skådisar omkring sig som backar upp filmen och adderar till helheten.
Filmen levererar som sagt inget nytt men den gör sitt jobb superbt bra!
I sann brittisk anda så är den dessutom mycket råare och kargare än exempelvis en amerikansk motsvarighet. En del våldscener är magstarka och hela atmosfären doftar äkthet.

Jag tycker absolut denna är sevärd. Mer än det. Jag rekomenderar den starkt! Nu har jag förvisso en man-crush för Statham så jag kanske inte är den mest objektiva. Men jag tycker den förtjänar en ärlig chans av vem som helst som uppskattar en bra, stark polisthriller.

Unknown

Liam Neeson spelar en biolog vid namn Martin på väg till ett konvent i Berlin med sin fru, Liz. Vid hotellet märker han att han glömt sin väska på flygplatsen och hoppar genast in i en taxi för att hämta den. Men han råkar ut för en olycka, taxin hamnar i en kanal och Martin faller i koma. 4 dagar senare vaknar han. Ingen har letat efter honom. Han ger sig av till hotellet för att leta reda på sin fru. Väl där kan han inte identifiera sig, hans egen fru vet inte vem han är och någon annan utger sig för att vara honom. Wtf?
Martin ger sig ut på en jakt efter vem han är och vad som egentligen hänt. Han stöter på folk som vill honom illa, en hjälpsam sjuksköterska och en übercool ex-Stasi agent som hjälper honom.
Kommer han hitta sanningen om vem han är och vad som hänt honom?

Det här är bra. En tvättäkta thriller med en superb Neeson i spetsen. Vi har bra skådisar, grymt foto, snygga fighter (dock ej så avancerade), feta biljakter och ett par väldigt bra tvister i storyn.
Filmens starka punkt är Liam Neeson. Han är helt enkelt badass. Till och med när han spelar en biolog är han badass.
"Unknown" är en tight, bra thriller med ett par sköna tvister och Liam Neeson! Se den! Själv väntar jag spänt på uppföljaren till "Taken" och efter att ha sett denna är jag ännu mer peppad!

C.H.U.D.

Cannibalistic humanoid underground dweller. Eller C.H.U.D.
Folk har börjat försvinna i new york. Främst de hemlösa som redan var bosatta under jorden och ingen vet var dem är.
En fotograf som har lite knytningar till de lokala hemlösa börjar nysta i det hela, det samma gör en lokal polis som börjat ana oråd.
Vad de upptäcker är en konspiration bortom deras vildaste fantasi. Ska de lyckas sätta stopp för hemskheterna.

"C.H.U.D." är en tidstypisk mysteriedoftande åttitals-skräckis. Blodet är inte framträdande och ej heller chock-scener. Vad som höjer denna lite över många andra är ensemblen. John Heard (mest känd som pappan i "Home Alone") är riktigt bra som fotografen. Likaså är Daniel Stern (känd som den långa av de två inbrottstjuvarna i ovan nämnda rulle) riktigt bra i rollen som soppkökskillen som är polare med de hemlösa. Även Chistopher Curry som polisen levererar på rätt sätt. Vi ser även John Goodman skymta förbi i en liten cameo som en tjock, oförskämd snut.
Filmen är bra genomförd, väl uppbyggd, läckert tonsatt och effektmässigt bra. Jag hade gärna sett mer slask, men det funkar utan också.
Lite synd att Douglas Cheek inte gjorde fler rullar för denna vittnar om en inneboende talang. Inte för alla, men skräckfanatiker kanske vill kolla in.

Watch Me When I Kill aka The Cats Victims

En kvinna stannar till på ett apotek sent en kväll. Hon blir bortsjasad. Vad hon inte vet är att ett mord begåtts inne på apoteket alldeles nyss och nu har hon en mördare efter sig.

Vad mer man ska säga om storyn utan att avslöja för mycket är bortom mig.
"Watch Me When I Kill" är en giallo tydligt inspirerad av Hitchcock. Elegant filmad och löjligt bra tonsatt rulle med huvudfokus på mysterium och en tryckt stämning. Bido har verkligen skapat något rakt igenom bra. Sättet som musiken samspelar med det som sker är verkligen anmärkningsvärt.
Blodet är varken ymnigt eller välanväny. Istället förlitar sig filmen på stämningen den bygger upp vilket är ett bra drag. Bästa scenen i hela filmen är badkars-scenen då mördaren stryper en man ackompenjerad av högt skrålande klassisk musik. Oblodigt, men mäktigt!
Tvisten på slutet, eller rättare sagt förklaringen, höjer filmen ett snäpp och gör den retroaktivt bättre.

Om du gillar giallos eller thrillers överlag så är denna värd en titt!
Synd och skam att Bido bara gjorde två filmer i denna genren. Han hade talangen för det.

Nu skippar jag betygen. Känns inte som att det tillför särskilt mycket och om man läser igenom texten får man en uppfattning om vad filmen är "värd" utan att jag behöver sätta siffror på det.

Love Godess Of The Cannibals aka Die Of Pleasure aka Papaya Dei Caraibi

Kärt barn har många namn. Om Joe Damato's sleaze-fest är ett kärt barn eller ej lämnar jag upp till betraktaren.

Ett kärnkraftverk byggs på en karibisk ö. Detta ogillas starkt av Papaya (filmens hjälte/skurk beroende på hur du ser det) en inföding med stort agg för allt som förstör infödingarnas sätt att leva i det förflutna. Så hon tar det i egna händer att försöka stoppa bygget. Vi får följa Sara, en reporter som är på ön för att, ja, rapportera typ? Hon träffar en gammal knullkompis (som är en av de ondskefulla inblandade i bygget) på ön som senare faller pladask för Papaya och som följd av detta råkar illa ut. Hon nästlas in mer och mer i infödingarnas leverne och hamnar mitt i en bisarr snusktriangel.
Jag vet hur det låter och det är precis så det är.

Jag har sett en del Damato rullar. Och detta är förmodligen en av de bättre och mer samanhängande han gjort. Storyn är inte superunik eller särskilt invecklad. Det är dessutom väldigt oblodigt för en "kannibal"-film. Förutom en avbiten penis, ett ritualmord, en gris-sprättning och lite off-screen våld så händer det inte något direkt våldsamt. Kannibal temat går mig lite förbi. Det finns liksom inte där, så varför anspela på det? Jaja. Skit samma.
Musiken är i alla fall kickass och skådisarna gör ett hyfsat bra jobb. Dessutom så är filmen nedlusad med så mycket snusk och bröst att det mesta andra bleknar.

En sevärd titel för sleaze-fantaster. Men i annat fall kan du gärna missa denna.

Betyg: 2,5/5

Bloodfist

Oh my... "Bloodfist"... Ja. Va fan ska man säga? Storyn kretsar kring en kille vars bror blir mördad under mystiska omständigheter (i Thailand?) och därför beger han sig dit för att kolla upp. Han spårar sina misstankar till en turnering som är väldigt underground. Han träffar även en gammal snubbe (typ Miyagi) som då vill träna upp honom att slåss i denna turnering. Ok. Sagt och gjort. Han tränar, käkar mangos, skaffar sig den gräsligaste kvinnan han hittar i hela landet och blir grym. Sen slåss han. Och lite sånt. Kommer han hitta sin brors mördare? Du får väl se.

Huvudrollen innehas av ingen mindre än Don "The Dragon" Wilson, flerfaldig världsmästare i kickboxning och bejublad skådis i filmer som tex "Cyber Tracker". Men filmen då?
Obehagligt osammanhängande, fylld till bredden med värdelösa skådisar, obegripligt klippt, märkligt soundtrack och överlag väldigt lökig. Men trots allt detta väldigt underhållande. Vi bjuds till och med på ett träningsmontage a la Rocky, fast inte i närheten av lika bra såklart.
Fightersen i filmen är nästintill uteslutande riktiga fighters. Kickboxare, karatesnubbar osv. Vilket märks. Men det hade varit tydligare om inte kameramannen varit så jävla inkompetent.

Gillar du lökig martial arts film så hittar du säkerligen inget lökigare!

Och det bästa: Det finns 3st till i "Bloodfist" serien. Och ja, jag har dem!

Betyg: Det är inte rättvist att betygsätta en sådan här rulle. Det är en film som måste upplevas helt enkelt...

Jag Vet Vad Du Gjorde Förra Sommaren

Filmen med titeln. Längsta titeln som använts sedan giallons glansdagar.

Ett gäng ungdomar på väg ut i livet har en sista festkväll ihop. De festar. Eller ja "festar" snarare. Hänger på stranden. Ni vet... They do stuff.
Sen kör de på en snubbe. Inte cool. De dumpar honom i havet, trots att han verkar vara vid liv. Inte cool.
Ett år senare får de lappar. Någon vet. Denne någon börjar terrorisera dem och ska se till att de inte klarar sig sommaren igenom. Folk dör. Folk skriker. No big deal.

En del i slasherns återfödelse. Tillsammans med "Scream" satte denna igång en våg av mediokra och sub par slashers. Denna gillar jag dock. Det är inte bra som så. Men det är bra för vad det ska vara. Goret hade kunnat vara lite mer fokuserat och blodigt. Men det funkar utan också.

Inte lönt att rekommendera va? Alla har redan sett denna. Hur som helst. Ser man denna, uppföljaren och de två första "Scream"-filmerna så har man sett det viktiga från denna eran. Ett par till titlar kan adderas till listan, men just nu kommer jag inte på några...

Betyg: 3/5

Phantom Of Death

Ruggero Deodato. I like!
Vi får stifta bekantskap med Robert (Michael York) en pianist med begynnande berömmelse. Han har dessutom en läckerhet till fru vid sin sida. Men allt står inte rätt till. Robert lider nämligen av en sjukdom som får han att åldras 10 år per månad.
Bestört av denna nyhet börjar han ha ihjäl alla som vet om hans åkomma för att dölja sanningen. Dock så får han en snut i hälarna (Donald Pleasance) som misstänker honom redan när hans fru försvinner. Inte nog med att snuten inte får rätsida på nånting utan Robert börjar dessutom ringa och håna honom regelbundet. Taskigt, men roligt!

"Phantom Of Death" (även känd som "Off Balance") är en schysst rulle. Det enda jag störde mig på var ett par besynnerliga klipp i filmen. Inte nåt som är bortklippt, men bara väldigt märkliga klipp.
Pleasance och York är båda väldigt bra i sina roller likaså övriga ensemblen. Musiken är schysst. Storyn är trevlig. Blodet är bra.

Överlag en trevlig liten skräckpärla.
Sevärd!

Betyg: 3/5

Crank High Voltage

Trots att Chevy (Statham) faller från en helikopter, en jäääävligt bra bit upp i luften, i slutet av den första så är han fortfarande vid liv. Inte tio sekunder efter han landat så blir han uppskopad av ett gäng asiater som kör iväg honom för att kunna sno hans organ. Främst är det hjärtat och kuken dem är ute efter. Den senare lyckas dem inte med innan han vaknar, men hjärtat får dem. Som ersättning sätter dem in ett mekaniskt hjärta som går på ström. Så istället för att jaga adrenalin så måste Chevy nu kontinuerligt ladda upp sig (bokstavligen) ganska frekvent om han inte ska ramla död ner.
Såklart ska han ha tillbaks sitt hjärta och självklart finns det minst 20 sorters arsle att sparka på vägen...

Uppföljaren tar det kaotiskt utflippade från den första och höjer galenskapen cirka 10 nivåer. Det här är sinnessjukt underhållande! Inget blir sämre av att geniet Mike Patton står för musiken (som är helt mindfucking jävla awesome!!!).
Killen från den första (som jag nämnde spelar i en av mina favoritserier, "It's Always Sunny...") är tillbaks och får en hilarious scen!
Vi har galna jaktscener, übervåld, en stenhård Statham, en näck Any Smart, arga kineser, argare mexare, kirurgi, snusk, våld och mer våld!
Ett måste för action-nuts!

Betyg: 4,3/5

Crank

Chevy (Jason Statham) vaknar smått tilltygad i sin lägenhet. Han hittar en skiva med ett inspelat videomeddelande från en smågangster som berättar att han injicerat honom med ett gift som kommer ha ihjäl honom inom en timme.
Pissed off och rejält förvirrad påbörjar Chevy en jakt på hämnd.
Efter att ha talat med sin doktor får han beskedet att hålla adrenalinet uppe om han ska ha en chans att överleva. Sagt och gjort så sysselsätter han sig med adrenalinhöjande aktiviteter såsom slagsmål, biljakter och dylikt. En och annan energidryck samt syntetiskt adrenalin slinker också. Ständigt på jakt och 100% Statham så slår och skjuter han sig igenom allt motstånd. Ska han hinna fram innan sista andetaget?

Chockfylld med action är "Crank" en veritabel testosteronfest. Statham är Statham och han gör det bra som alltid. Kul kuriosa är att killen som spelar Dennis i tv-serien "It' Always Sunny In Philadelphia" (en av mina personliga favoritserier) skymtas i en liten biroll.

Ser man förbi den horribla musiken så är detta en skoj liten pärla som samtliga fans av antingen Statham, actionfilm eller båda, bör se.

Betyg: 3,5/5

Drag Me To Hell

Christine jobbar på bank. Hon vill hemskt gärna få den där hägrande befordringen. Hon har en rival i den nyanställde Stu, ett riktigt praktarsle med en examen i rövslickeri.
En dag kommer en gammal tant till banken, mrs.Ganush, för att söka ett tredje uppskov på sin amortering.
Christine skulle gärna hjälpa henne med hennes chef menar på att sådana svåra beslut som får folk som Ganush att hamna på gatan är situationer som hon måste kunna hantera om hon skulle få den positionen hon sultar efter.
Ganush blir helknäckt och ber på sina bara knän men Christine står på sig... Bad idea. Senare i garaget efter ett hysteriskt slagsmål lyckas Ganush lägga en förbannelse över Christine. Sakta men säkert ser hon sitt öde stirra henne i ansiktet. Hur ska hon klara sig undan Lamia som zigenarkvinnan har bussat på henne?

Suverän! Inte sedan "Evil Dead 2" har Raimi levererat en sådan klockren rulle som "Drag Me To Hell".
Stämningen är ömsom mörkt humoristisk och ömsom obehaglig. Sättet på vilket Raimi målar upp hennes långsamma förfall och tilltagande fördömelse är fantastiskt.
Lamian förföljer henne och ter sig mer och mer fysisk, väntandes på rätt tillfälle att dra hennes själ till helvetet.
Effekterna och sättet de är utförda känns typiskt Raimi. Ett par scener håller sig färska i minnet långt efter man sett dem. Slagsmålet i garaget, seansen med geten, drömscenen och sist men inte minst slutscenen i filmen.
Raimi's mix av skräck och slapstick är en i mina ögon vinnande kombo och blir aldrig tråkig. Jag önskar innerligt att han börjar leverera mer sådana här filmer till sina gamla hardcore fans.

Finns ingen tvekan om att detta är en film man ska spana in om man missat. Humor och skräck i ett underbart giftermål. Seeeee den!!

Betyg: 4,7/5

Cyber Tracker

Filmen utspelas in the future. En tid då bilar står parkerade mitt i gatan och exploderar precis hela tiden. En tid då folk klär sig som på åttitalet. En tid då folk hackar sig in i blippiga datorsystem med hjälp av hypermoderna Amiga-liknande datorer. En tid då folk har talande datorpersonligheter som håller dem sällskap hemma. Datorpersonligheter som de kan supa fulla med hjälp av Dos-kommandon.

I denna framtid är ett robotföretag på uppgång, de håller en presskonferens för framtidens presskår och bygger robotar som ska upprätthålla lagen.

Såklart så har framtiden även motståndarörelser som kämpar mot dessa hemska företag.
Detta är storyn. Styggt företag vs motståndsrörelse fylld av inkompetenta rebeller. Samtliga deras anfall mot företaget känns som en Ung Vänster demonstration. Högljudda, ignorerade och fullkomligt misslyckade.

Mitt i denna smeten har vi Don "The Dragon" Wilson, som en livvakt åt företagskille nr1, men som efter en plot-tvist blir deras motståndare.
I framtiden finns det även raketgevär åt alla. Och folk är inte sena på att använda dem.

Du vet vad detta är för film och du vet att du älskar det. Allting är förutsägbart. Du vet precis vad som kommer hända och det är awesome. Riktigt awesome.

Sätt denna på "måste se"-listan direkt! Du vet att du vill!

Betyg: The Future Is Hightech And Full Of Explosions

Feast

Aaah. Splatterfest! "Feast" utspelar sig i en bar mitt ute i ingenstans. I baren finns X antal människor. Varje person får en kort introduktion via en liten faktaruta och det roliga börjar.
En man kommer inspringande med ett hagelgevär och huvudet av ett freaky monster, förklarar för alla att dem är snabba, hungriga och på väg till baren. Detta är filmens hjälte... I cirka 2min, sen dör han. Lol.
Blodbadet fortsätter medans barfolket barrikaderar sig och försöker kämpa tillbaks.

"Feast" är suverän. Snabb, blodig, full med humor och schyssta effekter + kåta monster.
I rollerna ser vi bland annat Jason Mewes och Henry Rollins (som är ytterst suverän och lätt filmens höjdpunkt).

Absolut definitivt värd en titt! Uppföljarna. Well. En helt annan historia. Ska se om jag orkar recensera dem en bit fram...

Betyg: 3,5/5

Killer Klowns From Outer Space

Holy fuck! En av de absolut fetaste filmer som nånsin gjorts. Jag äger denna på VHS. En kassett som jag slitit ner till oigenkännbarhet. Lyckan när jag hittade den på dvd var minst sagt euforisk.

Clowner från yttre rymden som har en stråle som lindar in folk i sockervadd så att de kan dricka deras kroppsvätskor senare. De har målsökande popcorn, ballonghundar och gud vet vad.
Filmen öppnar med ett par ungdomar uppe på lokala hångelkullen (de finns i alla amerikanska städer) som ser något falla från himlen. De ger sig dit och ser ett stort freaky cirkus-tält. Inuti hittar de lik inlindade i en sorts sockervadd. De anar minst sagt oråd och anmäler det till polisen. Men det är lite sent påtänkt. Clownerna har redan börjat skörda sina offer.

Hur lökig denna filmen än må vara så kan man inte tycka illa om den. Filmen är gjord för att vara en b-film. Skådespelandet, stereotyperna, effekterna, musiken, dialogen. Allt är medvetet lökigt och fullkomligt fantastiskt! Att en av huvudpersonerna liknar en ung Trey Parker gör det inte mindre roligt.
Det bästa med "Killer Klowns..." är att där många medvetna b-filmer tappar andan och långsamt dalar så har denna alltid ett till ess i ärmen, redo att kittla skrattmusklerna. När du tror att du sett allting så höjer de ribban om och om igen.

En perfekt rulle för vilken kväll som helst. Ses med fördel med ett gäng polare, snacks och öl.

Ps: Titelmelodin (som är en av filmhistoriens absolut fetaste vid sidan om "Return of the Killer Tomatoes"-låten) är skriven och framförd av The Dickies. Spana in den!

Ps2: Jag köpte mitt ex på Amazon för en futtig slant, men har fått nys om att Njuta Films ska släppa filmen också. Kommer nog vara värd att spana in med tanke på att Njuta behandlar filmer lite bättre än Optimum gör (som släppt min version).

Betyg: 7/5

Night Train Murders aka Late Night Trains

Gjord som ett svar till Wes Cravens "The Last House On The Left" så besitter Aldo's film mycket av det vi såg i Cravens vision.
De två snälla tonåringarna, här på väg hem till den enas föräldrar för att fira jul, de drogvänliga ligistynglingarna och den balanserade pappan som du VET kommer hämnas om något händer hans dotter.
Tjejerna ska ta ett tåg och gör så, men väl på tåget stöter de ihop med ynglingarna som uppenbart har allt annat än rent mjöl i påsen. Den ena av killarna har ett perverst möte med en medelålders kvinna som efter att ha motat bort honom sen släpper efter och gör det nasty på toaletten.
Ett tågbyte senare och tjejerna har en efen kupé. In stiger killarna och kvinnan. Här börjar det obehagliga. I slutändan så våldtas och mördas en av flickorna, den andra våldtas och begår självmord.
Av en händelse så hamnar förövarna hemma hos föräldrarna som tjejerna var på väg till... Detta kan väl inte sluta bra?

Detta ÄR "The Last House..." fast på ett tåg. Väl utförd på det där härligt Italienska viset och läckert tonsatt av Morricone.
Har du sett Cravens version så vet du vad som väntar. Om inte? Se den. Se båda. Jag gillar det. Förutsägbart eller ej.

Betyg: 3,7/5

Candyman: Farewell To The Flesh

Uppföljaren till den framgångsrika "Candyman". Denna utspelar sig i New Orleans istället för Chicago. Men redan i början av filmen görs referenser till den första och vi har en tydlig knutpunkt. Det gillas.
Huvudfokus här ligger på en familj bestående av mamma, dotter och son. Pappan i familjen dog under mystiska omständigheter. Polisen hävdar att sonen, Ethan, är skyldig medans han själv skyller på Candyman. Fadern var uppenbart besatt av myten och desto mer dottern rotar i det hela desto närmre kommer hon sanningen. Hon och hennes familj står nämligen väldigt nära Candyman. Närmre än vad de trott.

Fantastisk uppföljare. Musiken sköts ännu en gång av Philip Glass och Tony upprepar sin roll som Candyman.
Historien utspelar sig under Mardi Gras och ger en fin bakgrund till många skrämmande scener.
Det mardrömslika från den första bibehålls till viss del, men försakas en smula till fördel för lite mer klassisk skräckfilmskänsla.
Vi får en matigare, mer avslöjande bakgrundshistoria av Candyman och hand öde dessutom.

Jag såg denna på tv när jag var väldigt ung och vissa scener har funnits i mitt undermedvetna ända sen dess. Cirka 14 år senare är alla dessa scener lika bra som jag minns dem och filmen är lika sevärd nu som då.

Fans av skräck lär inte bli besvikna!

Betyg: 3,8/5

Candyman

Två kvinnor gör en ingående undersökning om en modern myt vid namn "candyman". Myten säger att om du säger candyman 5ggr framför en spegel så uppenbarar han sig och skär upp dig från gren till hals med sin krok som han har istället för sin högra hand.

Myten tar dem till ett slumområde i Chicago där en kvinna dött på ett typiskt Candyman sätt. När de gräver vidare blir Helen (den ena av de två) mer och mer försjunken i det hela. Är det verkligen bara en myt eller finns Candyman på riktigt?

I "Candyman" så skapade Bernard Rose något hypnotiserande mardrömslikt som inte är alltför vanligt inom skräck. Det närmsta jag kan komma att tänka på är den superba "Jacob's Ladder". Dock når inte "Candyman" upp i just den klassen av perfektion men man kan inte se förbi det underbart genuina med denna film. Mycket har att göra med Virginia Madsen's fantastiska tolkning av Helen, Philip Glass utomordentligt nedtonade atmosfäriska soundtrack och inte minst Tony Todd's aristokratiska tolkning av banemannen Candyman.
I en featurette på dvd:n berättar Rose att de försatte Virginia i en trans som var återkallbar med kommando och som de utnyttjade vid de tillfällen hon såg Candyman i filmen. Det förklarar en hel del. Ett väldigt smart drag i att spela på ett nedtonat sätt vid banemannens uppenbarelse istället för det typiska "händer på kinder och skrika hysteriskt"-tricket.
Även Tony's regala porträttering av den mystiska Candyman ökar till illusionen. Istället för en råbarkad sadist får vi en vältalig, intelligent och ståtlig karl som vill förföra Helen och ta henne med sig till efterlivet. Och just förförandet är viktigt. Det är inte hämnd som driver honom. Det är kärlek.
De kontroversiella närmandet till skräck åsido så bjuder filmen ändå på en del blod och otrevligheter. Kanske inte tillräckligt för att tillfredställa de mest kräsna gorewhoresen, men lagom för att bibehålla den obehagliga atmosfären.

"Candyman" är en absolut finfin film och ett värdigt tillägg till alla samlare med självrespekt. Även en av de få skräckisar som har en svart mördare.

Kolla in!
Candyman, candyman, candyman, candyman... Candyman!

Betyg: 3,9/5

Saw - The Final Chapter

Här är vi nu. Del 7. Den sista. För tillfället iaf.
Vi har en ny polis i spelet, som jag inte minns namnet på. Jigsaw's/John Kramer's exfru spelar en ganska viktig roll i spelets slutskede och det är fortfarande den extremt sadistiske Hoffman som axlar Jigsaw-manteln.
Som vanligt är där lite "fluff"-fällor för att fylla ut speltiden och lägga på lite extra slask på mackan men huvud-spelaren i denna sista är en man som byggt en karriär av en lögn. Nämligen att han skulle vara en överlevare från en Jigsaw-fälla. Detta kan såklart inte gå ostraffat och därför sätts han på prov.
Under tiden har vi en katt och råtta lek mellan Hoffman och den nye polisen (vars namn jag inte minns) där exfrun som sagt spelar en ganska viktig del.
Ett kärt återseende i denna filmen är doktorn från den första filmen. Vi får äntligen ett avslut på vad som hände honom efter han sågat av sig foten. Mycket tacksamt.

Hoffman kämpar på in i det sista, men kan han verkligen ta sig ur denna situationen han försatt sig i? Du får helt enkelt se filmen och ta reda på det...

"Saw - The Final Chapter" är en tämligen tam del i serien. Tyvärr. Fällorna känns lite halvintressanta och jakten som är huvud-delen av filmen når inte upp i samma "sitta-på-nålar"-känsla som genomsyrat de flesta andra av filmerna.
En sak som verkligen gick mig på nerverna var de delar av filmen som var i 3D. My god vad irriterande. Något som varit konsekvent rakt igenom alltihop har varit kvalitén på gore-effekterna, som verkligen varit ruggigt bra. Men här känns det som de försakat den äkthet som varit förr till fördel för ett par in your face stunder för biobesökarna. Väldigt trist.
Skådis-insatserna är solida, med undantag för polisen som jag enbart retade mig på. Särskild tummen upp för killen i huvud-spelet, som spelas av Sean Patrick Flanery (Boondock Saints), som är filmens stjärna.

Det som höjer filmen i mina ögon är tre saker: Lite mer insikt i Jigsaw (John Kramer då), ett avslut på det hela och själva slutet på filmen som är fucking awesome.

Summerar man hela serien så skulle jag vilja säg att del I-IV är helt fantastiska, men övriga 3 lämnar en del att önska. Dock så är helheten i sig väldigt bra och det är så skönt att det är en konsekvent story som löper igenom samtliga filmer (med V:an som ett litet undantag).
Hela serien kammar in ett betyg på 4,5/5 lätt för sin bra upprätthållna story, bra ensembler, slaskeffekter och originalitet. Den sista delen för sig själv får lite sämre omdöme.

Men som sagt, som helhet är detta en awesome serie som alla bör ta sig igenom minst en gång.

"Oh yes, there will be blood..."

Betyg: 3/5

Saw VI

Spelet närmar sig sitt slut. Strahm är död och Hoffman tror sig ha ryggen fri att leka Jigsaw. Men när det visar sig att Perez (Strahm's partner) fortfarande lever så svettas Hoffman en skvätt. Ska de avslöja honom? The plot thickens!
Filmen öppnar upp med två random peoples i en gemensam fälla där de ska offra sitt kött för att överleva. Men detta är bara fluff. Huvudspelet har en mer intressant man i centrum. En man som är vd för ett försäkringsbolag. Ett bolag som Jigsaw använde sig av. Varför denna man är kandidat till spelet får vi reda på genom filmens gång samtidigt som Jigsaw/John Kramer utvecklas ännu ett snäpp i våra ögon.
Det är svårt att berätta något mer om storyn utan att avslöja för mycket. Man får se själv helt enkelt.

Jag kan säga så här: Där V:an var lite seg och bitvis ofokuserad är VI:an framåtskridande, målmedveten och levererar det man vill ha. Hjärnkittlande terror. Man sitter spänd och väntar på nästa plot-utveckling konstant.

VII:an kommer att ses med andakt och hög förväntan. Jag är ytterst spänd på hur dem knyter ihop säcken på denna invecklade bit skräckhistoria. Gör den mig besviken kommer jag bli fucking furious!

Se denna! Men se de fem andra först. Dessa SKA ses från början till slut. Det är en ynnest att se storyn utvecklas och se lager efter lager läggas på denna macka av gore och slask.

Betyg: 4/5

Saw V

Femte installationen tar inte oss så långt fram som man skulle önska.
Huvudfokus ligger på en katt och råtta lek med agent Strahm hack i häl på agent Hoffman. Vi får reda på den senares inblandning i Jigsaws spel och hans roll i det hela. Samtidigt sitter 5st överpriviligerade arslen fast i en 4rum lång fälla.

En del av det gamla förklaras, hur vissa fällor satts upp, hur de tagit folken till dem, var deras info kommer ifrån och så vidare. Men det tighta, väloljade berättandet man har vant sig vid hittils i serien känns som bortblåst. Istället får vi en seg-som-sirap story som trevar sig fram och önskar chocka oss fast vi inte riktigt orkar bry oss.

Med det sagt så tycker jag inte nummer V är en dålig film. Den är bara inte i klass med dess föregångare. Skådis-insatserna är solida, särskilt från huvudkaraktärerna Hoffman och Strahm. Tobin Bell (Jigsaw/John Kramer) är alltid bra så det är ingen surprise.

Jag lämnade denna filmen med EN fråga: Vad fan finns i lådan?

Betyg: 3/5

Saw IV

Förvirrande. Men väldigt bra. Större delen av fokus ligger på Rigg. En SWAT-kille som kände både Eric och Kerry. Kerry miste livet i en av Amandas orättvisa fällor men Eric har vi inte fått något avslut på. Inte förrän nu. Rigg's test är nämligen knutet till Eric's öde. För att rädda honom måste han lägga band på sin besatthet av att vilja rädda allt och alla. Samtidigt som Rigg springer från ställe till ställe i sin jakt efter Eric så får vi följa en utredning som bland annat följer honom hack i häl.
Bakgrunden om Jigsaw får ytterligare djup genom tillbakablickar och hans ex-fru.
Lager på lager och nu förstår vi än mer varför han gör som han gör och får även mer förståelse för honom.

Fjärde installationen är en väldans bra rulle. Solida skådisar, bra manus, bra fällor och så pass mycket framåtskridande i storyn som man förväntat sig. Dock känner jag att den bitvis är lite för mycket MTV-klippt med hetsklippningar och blinkande ljus. Detta kan absolut användas till en films fördel, men återkommer på tok för många ggr för att vara ok. Samma trick har använts i samtliga filmer hittills, men har inte varit irriterande förräns nu.
Förutom den detaljen så är detta en solid film och en bra del i serien. Jigsaw växer sakta men säkert till en bättre och bättre filmikon.

Nu har man den fruktade "Saw V" framför sig. Har inte hört mycket gott om den. Men det går säkert smärtfritt. He.

Betyg: 4/5

Saw III

Jigsaw är tillbaka. Denna vändan sätter han en pappa som mist sin son i ett spel som testar om han är villig att förlåta de som orsakat honom lidande eller om han väljer att hämnas.
Samtidigt som fadern tar sig genom den sadistiska labyrinten av självinsikt så kämpar Jigsaw med en hjärntumör tillsammans med en doktor han kidnappat. Har doktorn och fadern något gemensamt? Vem testar Jigsaw egentligen? Och med hans liv på en skör tråd måste vi även undra vem som ska ta över? Kanske hans assistent Amanda? Vem vet...

Tredje installationen fortsätter i samma anda som de två första. Fast denna gången är tvisten större, mer invecklad och dessutom än mer intressant.
Ensemblen består av okända ansikten som spelar sina roller väldigt väl. Musiken intensifierar situationerna och självklart är det blodigt och stundvis magvändande.

Storyn förs vidare och vi får en inblick i hur Jigsaw satt upp vissa tidigare spel och lite mer bakgrund till hela storyn. Vi får även se vad som hände både Eric (Wahlberg) och hans poliskompis från förra filmen.
En värdig uppföljare och än så länge har jag inte sett något av det extremt överdrivet tortyrporriga jag förväntat mig se. Jag erkänner mig besegrad och måste ge denna filmserie den beundran den förtjänar. I "Saw" har de skapat en serie filmer som har en driven, genomtänkt story med bra scenarios och kompetent skrivna karaktärer.
Ser fram emot att se nummer IV.

Betyg: 3,9/5

Saw II

Polisen Eric och hans team lyckas hitta Jigsaw och tar honom med lite för lite mostånd. Han avslöjar en pågående dödsfälla för Eric, där hans son är fast med 7 andra människor och här börjar leken. Det blir en psykologisk strid mellan Jigsaw och Eric samtidigt som vi får följa de 8 personernas kamp för att ta sig ut ur det gasfyllda huset de är fast i.

Genom filmen stöter de på ett gäng olika grymma fällor som på ett eller annat sätt antingen ska ha ihjäl dem eller åtminstone skada dem ordentligt.

Denna första uppföljare är faktiskt över min förväntan. Den är inte i närheten av så äckelfylld som ja hade tänkt mig och storyn samt dess tvister är onekligen väldigt väl genomtänkta.
Skådis-insatserna är bra, särskilt av Donnie Wahlberg (jupp, Marky Marks brorsa) som Eric. Den enda jag vill sparka in ansiktet på är den muskulösa spanjacken, eller vad han ska vara.

Tvisten mot slutet är grymt bra. Såg faktiskt inte den komma alls, trots jag anser mig själv ganska bra på att se sådant i god tid.

Storyn fortsätts och vi får mer insikt i Jigsaw, hans motiv bakom allt och ett schysst upplägg till nästa installation. Ser jag fram emot faktiskt.

Betyg: 4/5

Saw

Två killar fastkedjade på en toalett. Varför vet dem inte ej heller vem som tagit dit dem. I mitten av rummet ligger en man som skjutit skallen av sig.
Bit för bit faller pusslet på plats. Varför de är där, hur de är kopplade till varann och vad de måste göra för att komma därifrån.

De flesta har säkert redan sett denna vid det här laget. De som inte sett den eller dess uppföljare avfärdar det säkert som tortyrporr. En ren uppvisning i gore-hemskheter enbart för att äckla och uppröra. Jag tänkte i alla fall så innan. Men beslöt mig efter mycket om och men att ge, inte bara den första, men hela serien en chans. Och efter att ha sett den första nu igen så är jag glad över mitt beslut.
"Saw" är en skönt halvoriginell skräckis med en väldigt bra tvist. En tvist som tyvärr inte håller mer än en gång, men det räcker.
Med väldigt små medel och minimalt med både skådisar och platser lyckas den hålla en intresserad från början till slut och den levererar både spänning och lite äckel.

En väldigt bra kickoff på en lång serie. Får se hur det fortsätter.

Betyg: 3,8/5

The Running Man

För en bra Stephen King filmatisering så krävs det en del. Eller Arnold. Båda funkar.
Filmen utspelar sig i framtiden. Det är en mörk, dyster tid för många och det stora nöjet för massorna är en gameshow vid namn Running Man. I programmet så kämpar fångar mot klockan och en sorts mördargladiatorer. Tar de sig igenom labyrinten och förbi the Stalkers som de kallas så släpps de fria. Eller gör dem?
Arnold spelar Richards, en man falskeligen anklagad för att ha slaktat en hel drös med människor när han i själva verket försökte förhindra att just detta hände. När han flyr från arbetslägret han satts i så får programledaren för Running Man upp ögonen för honom och gör allt i sin makt för att få honom till programmet.
Precis innan han släpps ner i spelet yttrar han de odödliga orden "I'll be back!" och sen är festen igång.

"The Running Man" är en av de absolut bästa King filmatiseringarna som finns. Iofs så kan inte den listan göras särskilt lång. Inte en lista över alla filmatiseringar utan över de bra då såklart.
Arnold är... Arnold och han gör det bra. Fylld med action, härliga åttitals-synthar och en rejäl dos våld så är detta en perfekt söndagsrulle.
Fram med chipsen!

Betyg: 4/5

Hot Fuzz

Den andra filmen med supertrion Wright, Frost och Pegg.
Hot Fuzz är inte bara en episk action-film utan även en homage till så många andra filmer att det är ofattbart.

Filmen utspelar sig i en liten håla vid namn Sandford på den Engelska landsbygden, dit poliskonstapel Nicholas Angel (Simon Pegg) blir förflyttad när han visar sig lite för ambitiös med sitt jobb i London.
Väl där blir han ihopmatchad med den halvt inkompetenta konstapeln Danny Butterman, son till den lokala polischefen.
Livet på landet är inte så lugnt som man skulle kunna tänka sig när fler och fler besynnerliga mord hopar sig kring de båda och en konspiration börjar uppenbara sig. Men frukta inte, Angel och Butterman är förövarna hack i häl!

"Hot Fuzz" är genial. Den är allt en action-film ska vara. Den är upplagd lite som en parodi på en action-rulle, fast ändå inte. Fastän att den tar varenda kliché ur boken så lyckas den passa gliringarna med så pass mycket kärlek att ett öppet hån aldrig blir faktum.
Pegg och Frost är en nästintill oslagbar duo när det kommer till timing. De känner varandra så väl och det avspeglar sig i deras kemi i filmen. Sättet de bollar replikerna av varann är bara en ren njutning att beskåda.

Som jag nämnde innan så är filmen till stor del en homage till en hel drös med andra filmer. "Hot Fuzz" är nämligen sprängfylld med filmreferenser vilket är ofantligt skoj för en filmnörd som mig att försöka lista ut.
Det är inte första gången detta gäng har fyllt en film med referenser. "Shaun of the Dead" var också till brädden fylld med schyssta referenser till gamla skräckisar. Till exempel att fiskrestaturangen Shaun försöker boka bord på heter Fulci's (regissören Lucio Fulci), att den sjuke kollegan på hans jobb heter Ash (Ash Williams, "Evil Dead"), användandet av media för att sprida info om zombie-epidemin (Romero var en av de första att använda sig av detta) och mycket mycket mer.

Men i "Hot Fuzz" då? Jo. Här är de sakerna jag hittat.
Eastwood Park (Clint Eastwood)
Spencer Hill (från skådis-duon Bud SPENCER och Terrence HILL)
"Forget it Nick, it's Sandford" ("Chinatown", byt bara ut Sandford mot just Chinatown så har du original-repliken)
"Check in? But you've always been here." ("The Shining")
"I can assure you it was not in the least bit amusing." ("An American Werewolf In London", repliken tagen rakt av)
Cornetto, genvägen över trädgårdarna ("Shaun of the Dead")
Danny skjuter i luften och skriker AAARH! när hans pappa springer iväg, precis som han frågat Angel om tidigare i filmen om han gjort ("Point Break")
När Angel rider in i staden och säger åt ungdomarna att "Do something useful." (A Fistful Of Dollars")
Journalistens död ("Omen")


Listan kan göras väääldigt lång. Lägg till på detta alla filmer de pratar om och du har en nästan oändlig lista.
Hur som helst. "Hot Fuzz" är briljant! Action, humor, bra skådisar, snyggt filmad, bra musik, snyggt foto, coolt klippt. Se den!

Betyg: 4,8/5

Django

En spaghetti som heter duga! Eller ja, den heter "Django" men du fattar.
Filmen öppnar med Django vandrandes i ett smutsigt öde landskap, dragandes en kista efter sig, till tonerna av titelmelodin som är fullkomligt AWESOME!
Efter ett tag ramlar han över ett gäng mexikaner i full färd med att prygla en kvinna vid en bro. Ett annat gäng dyker upp och skjuter ner mexikanerna, men istället för att rädda kvinnan så tänker de bränna henne på ett kors. Django stegar in och räddar kjoltyget med ett gäng snabba, välriktade skott och tar med sig kvinnan till en närliggande stad.
Väl där blir han uppmärksammad på att de männen han hade ihjäl tillhör ett lokalt band av ex-militärer som terroriserar byn. Django står inte tyst vid sidan. Han beslutar sig för att ta hand om rötäggen en gång för alla.
Men hur går det egentligen för honom? Ensam mot ett helt gäng stygga skurkar. Och vad finns egentligen i kistan han drar med sig?

En av mina absoluta spaghetti-favoriter. Franco Nero är superb i rollen som Django. Corbucci gör ett bra jobb med regin ständigt hållandes oss på helspänn och musiken (signerad Luis Bacalov) är måhända inte i klass med Morricone, men är fortfarande ytterst välskriven.

En smutsig historia om antihjälten Django och om hans väldigt tveksamma gärningar.
Det är bara till att se den! Ni kommer inte ångra er!

Betyg: 4/5

For A Few Dollars More

I den andra delen av Leone's Dollar-trilogi får vi återse Clint som mannen utan namn. Han får konkurrens i hårdhet av Lee van Cleef, en annan western-legend.
No-name (Eastwood) och Mortimer (Cleef) är båda prisjägare och väldigt duktiga sådana dessutom. I början av filmen får vi under väldigt långa, utstuderade scener se prov på deras ypperliga färdigheter.
De jagar efter allt patrask de kan komma åt för att få sig lite mer dollars och slutligen får de båda vittring på ett kräk vid namn Indio som är värd 10,000 dollar.

Sättet som Indio introduceras för oss är superbt. Han kommer ur fängelset (med lite hjälp av sina homies) och direkt söker han upp mannen som satte honom där.
Här får vi en första glimt av Indio's besynnerliga fetisch för duellerande. Han sätter igång en liten speldosa (som finns inuti en berlock) och när musiken tar slut är det dags att dra snabbast. Självklart är Indio en jäkel på att duellera och vinner. Musiken under denna första duell är absolut värd att talas om. Vad vi har här är en intensiv scen mellan två män på kanten av livet, stirrandes ner i dödens avgrund och detta har Morricone förstärkt med ett stycke orgelmusik som är så löjligt bra att det är snudd på orgasmiskt.

Anyways, Mortimer och No-name är alltså ute efter samma snubbe. Så småmingom stöter de ihop och vi får bevittna ännu en briljant Leone-vision. De två, nästintill, felfria prisjägarna har en gåshudsframkallande kukmätning. Först står de bara och stirrar ner varann, hårda som de är. Sen börjar de smutsa ner varandras skor, varefter No-Name ger Mortimer en rejäl rallarsving så han tappar sin hatt. Han börjar sen skjuta iväg hatten med vältimade skott varenda gång Mortimer böjer sig för att ta upp den. Hela scenen avslutas med att Mortimer skjuter av No-names hatt från hans huvud och bollar den i luften med kulskott.
Att Leone tar sig tid till sådana här utdragna scener som nästan osar spänd stämning är en av de största anledningarna till varför jag älskar honom. Det är bara helt enkelt awesome!

Efter denna showdown så slår de sina kloka huvuden ihop och ger sig efter Indio tillsammans. Ska de lägga beslag på priset på hans huvud?
Se själv!

Briljant! Helt enkelt briljant! En tidlös klassiker som åldras med så mycket värdighet att det är löjligt. Filmen är snart 50 år gammal men hade inte varit varken bättre eller sämre om han hade gjort den igår (tyvärr är han död, men det hör inte till saken).
Ett absolut måste för fans av spaghettis, westerns eller bara film i allmänhet.

Betyg: 4,8/5

A Fistful Of Dollars

Spaghetti Western: En western-rulle regisserad av en italienare (helst). Från början använd som en nedlåtande term av amerikaner som ansåg sig ha rätten till just western-temat. Även om Leone var regissören som definerade spaghetti-genren så var han inte den första. Dock blev han snabbt den viktigaste med sin Dollar-trilogi, samtliga tonsatta av Morricone och med Eastwood i roll-listan.

Mannen utan namn (Eastwood) rider in i en stad präglad av blod och död. Två gäng styr staden men vill båda ha makten för sig själva. Eastwood kilar in sig i mitten, erbjuder sina tjänster åt båda sidorna. Genomtänkt och iskallt spelar han ut de båda sidorna mot varandra samtidigt som han tjänar pengar på de båda medans han leder dem mot deras undergång.

Filmen som satte både Eastwood och Leone på kartan och med all rätt! En superbt berättad historia felfritt tonsatt av mästaren, Morricone. Leone hämtade sin inspiration från Kurosawas "Yojimbo" till detta western-mästerverk och resultatet är bländande.
Fotot, agerandet, berättandet, musiken och framförallt, Eastwood. Allt är perfekt. En milstolpe, inte bara för spaghettis, men för film överlag.

Se den. Se den igen. Eller se den en tredje gång. Den blir aldrig tråkig.

Betyg: 4,5/5